En liten (och knubbig) uppdatering

Lilla fröken ekorre som kom in för lite över en månad sedan, pälslös och kattbiten, mår utmärkt. Fenomenal aptit (den här damen GILLAR sin mjölkersättning), och hon har börjat intressera sig för fast föda i form av nötter, sälj och olika färska örter från äng och trädgård, och har för att vara ärlig börjat bli lite tjock. Det gör mig glad att veta att hon har ett extra energilager när vi om några veckor släpper henne fri.

På bilden har hon precis fått 14-15 ml mjölkersättning och sedan bestämt sig för att bestiga Mount Husse.

Åsså lite oxytocin...

Här är den kattagna ekorrungen från två veckor tillbaka, fortfarande utan att ha öppnat sina ögon. Efter mat och hjälp med toalettbestyret är det lätt att man blir lite sömnig.

Hennes ögon får vi nog se vilken dag som helst. Stark och fin, äter bra, förvånansvärt kapabel att klättra och klamra sig fast även utan syn. Såren efter katten är nog inget problem längre, och om det inte uppstår komplikationer - några av de små har lätt för att få lunginflammation - så är hennes prognos rätt bra.

Söt som tusan är hon.

Nu ska jag mata harpaltar.

Hon är ju så liten

Tid för kvällsmat för vår yngste ekorrunge. Mjölkersättning och antibiotika - de små såren som syns på bilden har läkt riktigt bra, men de är från tänderna på en katt, och vi är inte i hamn än.

Hon är inte helt nöjd med den kalla och lite för hårda sprutan hon får mjölk med, piper och klagar lite, vrider sig men äter ändå. Det syns inte på bilden, men hennes mun är fortfarande format efter mammans spena.

Inte en optimal start på något vi vet kommer att vara ett hårt liv, men vi gör det vi kan. Ett nytt liv, mindre än två veckor gammal - hon har inte öppnat ögonen än, och är nära nog utan päls.

Jag återbördar henne till buren vi har henne i, inrett med mjuka handdukar och en gammal mössa. Hon kryper in i mössan och somnar. Jag vet att värmekudden under buren står på rätt styrka, men jag kollar bara för att vara säker.

Hon är ju så liten.

Något sött

December utan snö, än så länge. Cirkus i riksdagen. Bruna vindar över Sverige och Europa i övrigt.

Det kanske inte bara är jag som känner behov av något sött. Något oskyldigt.

Var så god.

In case you wondered...

... I am Batman.




Bild från flygträning av juvenil nordisk fladdermus, sensommar 2012. Trevlig liten fröken som vägde 5 gram när hon kom in, och lämnade oss frisk och fet 12 gram tung.

Snart...

Några få dagar till, och vår lilla Apus apus är klar för himmelen den blå. Kort blogg idag för att SOMMAR.

Apus apus, en liten uppdatering

Det formligen kryllar av tornseglare nu. En av våra duktiga volontärer har hand om 3, och själva har vi för tillfället 4 individer. Alla mår finfint och är duktiga på att äta, så de växer märkbart från dag till dag.

Jag har redan visat några bilder av en av tornseglarna, senast för ungefär 11-12 dagar sedan. Så här ser den ut nu:

Och lite mer i ansiktshöjd:

Det är fortfarande någon vecka till den här lilla krabaten kan släppas, men redan nu kan man se vilken perfekt liten flygande varelse den kommer att bli. På nära håll verkar vuxna tornseglare ha en nära estetisk släktskap med delar av 1920-talets Art Deco...

Mycket ska hinnas med på kort tid

Vi ser gärna sommaren som en tid för att slappna av, ta det lugnt, njuta solskenet (i det mån det finns) och naturen. För andra är sommaren den tid då allt ska hinnas med - man ska födas, lära sig allt som behövs för att klara sig, ta till sig nog näring för att klara vintern eller migrationen.

Saker går i en rasande fart. Det här är vad vår lilla skyddsling tornseglaren hunnit med sedan förra gången - alltså på en vecka:

Den vägde 12 gram när den kom till oss - nu väger den 31 gram. Det är svårt att sätta ord på hur fascinerande det är att se ungens utveckling från dag till dag. Jag känner mig - och vet att jag är - privilegierad.

Små mirakler

Vår för tillfället minsta skyddsling. "Apus apus", tornseglare. Åtminstone sannolikt - det kan vara svårt att artsbestämma fåglar när de är så unga som den här, kläckt för kanske 3 eller 4 dagar sedan. Den hörs ut som en tornseglare och den har tornseglarens klättrarfötter där alla tår är framvända - de kan enbart klättra uppåt, haka sig fast i klippväggar och byggnadsfasader.

Om 3-4 veckor kommer den här lilla rosa aliendinosaurien att ha fått sin fjäderdräkt, och kort tid därefter kommer dess vingar att vara långa nog till att korsa varandra bakom dess rygg. När vingarna blivit så långa att det är ungefär ett lillfinger från korsningen till vingspetsen är den klar att släppas fri. Då har den gått upp till cirka 60 gram och sedan ner till ungefär 45 gram igen - den enda fågelarten vi vet om som följer ett sådant mönster.

Att släppa en tornseglare är enkelt. Ett snällt kast upp i luften och den tar ett varv för att orientera sig innan den flyger sin väg. Den landar inte igen före om tidigast ett år. Sovande tornseglare har observerats i glidflykt på 3 000 meters höjd. 

Om du tycker verkligheten är tråkig har du bara inte undersökt den på riktigt nära håll.

Sommarsorger

Jag är mycket förtjust i sommaren. Vintern är kall, mörk och dryg, sommaren är fräsch, varm och grön. Tveksamt att jag har vikingablod i mina ådror. Men hur förtjust jag än är, så är det också en viss känsla av ambivalens med i spelet.

Jag pratar om djur igen. Självklart. Djurungar, vilda sådana.

Naturen är i dessa månader full av djurungar av allsköns arter, och i verksamheten som viltrehabiliterare finns det en mycket klar rytm i vilken sort patienter som kommer in. En rytm som följer årets.

Vintern är tiden för utmärglade och oerfarna ungdjur.

Våren är tiden för föräldralösa och förvildade djurungar - harpalter och björtrastungar, talgoxar och ugglor. Några tyvärr kidnappade på grund av okunskap - en harpalt eller ett rådjurskid som ligger och trycker i skogsbrynet kan ju verka övergiven, men är det sällan.

Sommaren och den tidiga hösten är tiden för förvirrade barn och klantiga ungdomar. Det syns på vägarna. Överkörda trast- och skatungar, taniga små rävar, unga grävlingar - alla de som inte helt hann lära sig det här med trafik och vilka faror asfalten kan medföra.

Olyckan händer så lätt, och plötsligt så har man ett par skator i vägkanten som förtvivlad försöker få liv i en av sina ungar, kraxar varnande för att ungen ska förstå att det är farligt att vara där. Att den inte bara ska ligga där, livlös.

Kör försiktigt. Njut sommaren. Den är ju så kort.

Högsäsong

Viltjourens högsäsong är officiellt igång. De senaste veckorna har vi haft larm varje dag, till och från flera gånger om dagen. Oftast är det bara frågan om folk som har sett något djur eller någon djurunge - en harpalt som trycker, en trastunge under spirean, en vimsig igelkott vid komposten - och undrar om allt är som det ska och om de kan hjälpa.

Att besvara sådana frågor är faktiskt något av det viktigaste vi gör - att vi är någon med kunskap som allmänheten kan vända sig till och känna att de blir tagna på allvar. 

Tyvärr är det inte alltid det räcker med att svara på frågor. Av och till är det problem på riktigt - en dehydrerad igelkott eller ekorrungar vars mamma blivit dödad av en katt. (I parentes anmärks: en liten bjällra på kattens halsband kan rädda otaliga vilda djur, #protip.)

Just nu sitter vi med 7 föräldralösa ekorrungar och en hundbiten igelkott. Vi har släppt en grönsiska som kom in efter något trauma, och har tagit bort en bergfink som efter några veckors vård och omsorg inte visade tecken på att kunna klara sig i det vilda. Nu i eftermiddags lät vi en harpalt somna in - den hade enligt veterinären någon form av neurologisk och ryggradsrelaterad missbildning, så sannolikt var det därför den hade övergivits av sin mamma. Naturen är ett jävligt tufft ställe att växa upp. Få gör det. För vissa arter väldigt få - ca 3 av 10 harpaltar når vuxen och könsmogen ålder.

Dagarna börjar tidigt nu - när djurungarna är riktigt små ska de ha första matning någonstans mellan 05:00 och 06:00. Därefter är det matning någon gång varannan eller tredje timme tills det blir mörkt. Jag startade dagen med att ge valpmjölksersättning till 7 ekorrungar med högst varierande grad av samarbetsvilja. 

Det finns värre sätt att starta dagen. 

Här hittar du Rättviks viltjours hemsida om du är nyfiken, och i och med att det är vår och naturen är full av djurungar: här finns lite tips om vad du ska och inte ska göra. 

Våren tvekar...

Man får känslan av ”två steg fram, ett tillbaka” med våren i år. Under helgen hade vi solsken och 10 plusgrader, i går regnade det hinkvis på snedden, och i morse vaknade vi upp till frost och snö på gräsmattor och vindrutor. Undra på vad som kommer utöver dagen.

Vårförkylningen blommar i kapp med krokusen och jag jobbar hemma, tar hand om valpen som fått kennelhosta och bajsat inne under natten (shit happens – a lot.), gamla tiken som är trött och vill vara i fred för hemska små monster, hanhunden som är deprimerad över att inte längre få så mycket uppmärksamhet.

Och självklart kaninen, som är göööörgrinig över att hens rätt rigida små cirklar har blivit rubbade.

Kronan på verket? Den trafikskadade slagugglan vi tar hand om. Snacka om grinig… Den är mycket bättre nu än då den kom, för vilket vi är glada. Vacker hona, hoppas hon inte redan hade ungar när hon blev påkörd.

Nåväl. Snart är det tid för föräldralösa ekorrungar, fjäderlösa fågelungar och en och annan igelkott. Samt skatungar, trastungar och harpaltar som oftast inte är på lång när så övergivna som man kan tro – kolla gärna lite på vår sida om djurungar på KFV Rättviks Viltjour, och ring om ni skulle ha frågor! Vi kan alltid förmedla kontakt till rehabiliterare närmre er ni inte är i Rättviks näromräde.