Att förbereda en bortgång

Det är kanske bara veckor kvar nu. Vår äldsta hund visar nya knölar och tumörer nästan varje dag, och hon orkar inte med promenader längre. Hon har ont, det vet vi, men en av rasens säregenheter är en extremt hög smärttröskel. Hon döljer det bra, busar med valpen och den näst äldsta hunden, har dragkamp med filtar och tåtar. Flåsar mycket, men kommer gärna och vill ha klapp. Aptiten är finfin, och nu är det fallfruktsäsong. Äppelfis.

Vi försöker så långt vi kan att vara ansvarstagande djurägare, och vi vet att hon måste få somna in inom kort. Ska vi ta henne bort nu, när hon fortfarande värkar ha viss behållning av livet? Eller ska vi vänta tills hon faktiskt inte orkar mer, tills det blir uppenbart att lidandet är för stort?

Det är svåra frågor, och vi måste hela tiden hålla koll på vårt egna själviska önskan om att ha henne hos oss så länge som möjligt. Vi kan inte låta det göra oss blinda för hennes behov, hennes trivsel.

För det mesta kan vi tänka och prata konstruktivt och saklig kring det hela. Vilken veterinär vi vill ska göra det, om det ska ske här hemma eller hos veterinären. Andra gånger gråter vi. Det är liksom lite overkligt att försöka förbereda sig mentalt. Obehagligt, självklart. Men - tror vi - nödvändigt. Vi vill inte att hennes sista veckor ska vara fyllda med lidande.

Och det kommer att göra ont när hon försvinner. Det kommer att ta tid att komma över det, att ta sig förbi. Vi har inga barn. Vi har våra hundar.

Och om några månader kanske vi kan tänka på vår Tejde med vemodig saknad hellre än smärtsam sorg. 11 år är mycket för en sydafrikansk mastiff.

På den här bilden är hon mycket yngre - 3-4 månader bara - och har precis upptäckt att kaninens bur innehåller godsaker såsom stångselleri. Det är sådant jag ska försöka tänka tillbaka på i månaderna som kommer.