Mea culpa. Typ.

Bildkälla: Wikimedia

I spektrumet från andebesvärjande kristallterapi med kaballistiska och neo-andliga förtecken till hårdhudad evidenskrävande skeptiker ligger jag rätt nära det senare. Icke-troende, icke-skrockfull, ateistisk humanist.

Samtidigt finns det hos människan ett inherent behov för ritualer, ett behov för att bekräfta sig själv som en del av de naturliga cykler av mörker och ljus, död och födelse, vårsådd och höstfest. Vi blotar - en hälften allvarlig hälften humoristisk hyllning till äldre tider. Offrar lite vin under vintersolståndet.

Vi glömde det i 2013. Sorry. Mitt fel. Se hur 2014 blev: ISIS barbariska framfart i mellanöstern, fascistoida strömningar långt in i riksdagen, flygolyckor, nazistattacker på fredliga demonstrerande, ebola i Afrika, klimatändringsförnekare i Australiens regering och mycket mycket annat.

Mea culpa. Typ.

Vi har inte glömt det i år. Prick 00:02 måndagen 22 december var vi ute och blotade - lite vin gjord av frukt från egen trädgård (an aquired taste, som man säger men rätt gott ändå). Och för säkerhets skuld gjorde vi det igen på kvällen.


Hoppas ni får ett riktigt bra 2015! Helt objektivt så fanns det ju utrymme för förbättringar i 2014...

Att landa rent

Fotot illustrerar en liten episod, en vardagshändelse för en anka som landar på is som är hal och täckt av pudersnö. Varje landning man kan gå från för egen maskin är en succé. Jag är särskilt nöjd med detaljerna från svansfjädrarna - syns aningen bättre om man klickar på bilden.

Vi får se hur stilen håller för Sveriges folkvalda, det har ju på något vis landat nu. Och kanske vi slipper se våra styrande institutioner saboteras än mer av enfrågepartier och folk som inte ser längre än näbben räcker. 

God fortsättning!

Farväl, min vän

Det tog längre tid än vi trodde. Tumörerna tillbakabildades här och var, hon kryade på sig och var glad, busade med de andra hundarna och var sig själv igen. Men vissa av tumörerna var kvar, nya kom till. På magen. Vid ögonen. Halsen. Sannolikt inuti hennes kropp också.

Att höra henne ligga och kämpa med att andas, se hur hon stapplar när hon reser sig. Det är en tuff ras, med mycket hög smärttröskel. Det gör det hela svårare både för oss som ägare och för veterinärer - det är svårt att veta hur ont hon egentligen har, hur mycket hon lider. Vi visste ju att det inte var långt kvar. Beslutet var redan taget, bara tidpunkten fattades.

Tidpunkten kom förra fredagen. Hon hade haft det riktigt jobbigt under natten, smärtsamt att höra och se.

Så sitter jag där, i bakluckan på vår herrgårdsvagn och klappar min väns päls. Veterinären har givit henne en spruta med något lugnande - vanligen får man inte göra sådant utanför klinikens olika behandlingsrum, men just herrgårdsvagnen har alltid varit en trygg plats för min vän. Hon är skotträdd, och när det åskar vill hon ut dit, ut i bilen.

Jag gråter, och hon förstår inte varför. Hon är lugn och duktig, och medan dagsljuset försvinner blir hon helt lugn. Trygg.

Veterinären kommer och kontrollerar, ser att det lugnande medlet har tagit. En fast kanyl sätts i hennes ena framben. Veterinären ser frågande på mig. Jag nickar.

Snabbt och effektivt får min vän den korrekta dosen injicerat, och jag klappar henne medans hennes hjärta slutar slå. Lugnt, tryggt.

Jag har svårt att se vägen när jag kör hem. Lyckligtvis finns kliniken bara någon kilometer från där vi bor, och jag kommer helskinnad hem.

Vi gråter mycket den kvällen. Skrattar också, för även om sorgen finns där så finns det ju så många minnen. Och hon har inte ont längre.

Farväl, min vän.

Att lära

Blåstång i genomskärning, de runda strukturerna kallas konceptakler
och är en del av tångens fortplantningssystem. De små rödaktiga kornen är hangameter.

Jag gillar att lära mig saker. Just det, samt att jag håller på med lite rehabilitering av skadade fåglar och vilt, har fått mig att börja läsa biologi på distans vid Uppsala Universitet, Campus Gotland. Nu i helgen var jag i Visby där vi labbade med massor av olika och fascinerande organismer inom botaniken, och jag hade förmånen att få träffa ett stort antal andra studerande som i likhet med mig själv hade valt att läsa på distans - gärna i kombination med andra studier eller bredvid ett fulltidsjobb. Det krävs en låga av något slag för sådant. 

Huvudmålgruppen för biologiprogrammet jag läser är lärare och blivande lärare (jag är varken eller), och många av mina medstudenter brinner för uppgiften att ge unga en bra och solid utbildning. Det slog mig att även om Sveriges skolor skriker efter kompetenta lärare så verkar det vara onödigt svårt och komplicerad även för högt motiverade och erfarna människor - människor som exempelvis hade arbetslivserfarenhet som civilingenjörer med kemi som specialitet, eller som hade grundlig och djup utbildning från välrenommerade universitet i utlandet. 

"Jag vill bli legitimerad lärare inom detta ämnet" säger de, och frågar sedan "vem kan berätta för mig vad som krävs? Det här är vad jag har, vad saknas?" Man skulle tro att när den här reformen beslutades så tog man fram en matris eller något verktyg som gjorde det lätt för de som ska certifieras att få veta vad som krävs. Men nej.

Inget svar. Ingen enhetlig instans och inget enhetligt förfarande. Bara ett byråkratiskt virrvarr där de till nöd får veta att nej, det du har räcker inte och nej, vi vet inte vad som saknas. 

Många av dem hade efter lång tids letande hittat folk som kunde hjälpa dem, då vanligen hos vänliga anställda på lärosätenas olika institutioner. Skolstyrelsen hjälper inte. Departement och styrande instanser hjälper inte. De kräver att behörighet ska dokumenteras och att lärarna ska ha licens, men kan tydligen inte ge praktisk information om just hur det ska försiggå, eller just hur behörigheterna ska se ut i detalj.

Mina medstudenter förtjänar en eloge. Själv läser jag för mitt eget höga nöjes skuld, medan de gör detta med ett lite högre mål, och i byråkratisk motvind - att utbilda unga. Jag hoppas de kan hålla modet uppe.

Något sött

December utan snö, än så länge. Cirkus i riksdagen. Bruna vindar över Sverige och Europa i övrigt.

Det kanske inte bara är jag som känner behov av något sött. Något oskyldigt.

Var så god.

Och skördetiden fortsätter

Frostnätter sedan några veckor. Stålhård is på bilarnas vindrutor, lite snö kom och gick nu förra helgen. Vi är i slutet av november, första advent kommande söndag.

En liten skogstur lät oss plocka på oss några handfull stelfrusna trattkantareller, och hundarna fick springa av sig lite energi. Hittade även en finfin plastbytta med lock - ingen vits i att den ska ligga där ute i skogen och skräpa ner när den hellre kan bli med oss hem och göra lite nytta. 

Väl hemma har det nu blivit sen eftermiddag, och Emma trotsar mörkret i det frostiga grönsakslandet. Lite saker står där fortfarande. Grönkål till exempel. Och brysselkålen på bilden. Planen är att göra en svamp- och brysselkålpaj. 

Bra plan. 

Att tyda spåren

Vi bor rätt nära naturen här i Dalarna, och njuter av det. På fågelmatningen samsas gråsparv och skogsmus, och efter att vi satte upp en separat matare för ekorrarna har det faktiskt blivit riktigt lugnt.

Vi har bott här sedan 2002, och använder naturen flitigt. Svamp, fiske, promenader och träning. Men även om vi bor så nära det vilda och spenderar så mycket tid i naturen har vi fortfarande inte lyckats se några av de större rovdjuren. Läser man de mest hysteriska rapporterna och artiklarna kan man ju få intryck av att man knappt kan gå utanför dörren innan man är tvungen att brottas med björnar och huta bort gråben. 

Vargen har vi inte sett, fast vi bor rätt nära några av de mest väletablerade vargreviren. Vare sig vargen själv eller spår efter den. 

Lodjur finns här, men om vargen är diskret så är lodjuret banne mig osynligt på riktigt. 

Bajs från björn har vi sett. 200 meter från huset. Mycket blåbär. Så där har vi åtminstone ett hyfsat handfast (alltså, vi kollade faktiskt inte SÅ närgånget...) spår. Men ändå.

Det är lite därför vi tycker det är trevligt att se var bävern - dock inte ett rovdjur - har varit framme. Finns liksom ingen större tvekan. 

- "Asså, är du säker på att detta är bäver?"

- "Allvarligt? Skiter björnen i skogen?"

(Vi kan avslöja att jodå, björnen skiter i skogen. Och på skogsvägarna. Och på stigarna.)

In case you wondered...

... I am Batman.




Bild från flygträning av juvenil nordisk fladdermus, sensommar 2012. Trevlig liten fröken som vägde 5 gram när hon kom in, och lämnade oss frisk och fet 12 gram tung.

Årstidsaktiviteter

Alla årstider har sina egna unika uppgifter. På somrarna ska gräsmattor klippas (eller asfalteras om jag får det som jag vill, vilket jag tyvärr inte får...), på vintrarna ska snöfyllda uppfarter skottas och sandas. Våren fordrar att vinterns nerfallna grenar (samt hundarnas av snö dolda visitkort) städas bort. Hösten kräver att plommon och äpplen tas om hand, bärbuskar sköts om, plantering och sådd görs.

Sedan har vi de årstidsvissa företeelser som bara händer när det krävs, sedan är de klara.

Gissa vad king-size-burken med 5-56 och 17,5-kilossläggan har varit med om idag.

Gissa.

När jag blir riktigt frustrerad kan jag bli lite arg. Jag tappar den lilla kontroll jag har över svenska språket och börjar svära på någon form av svensk-norsk svorskig kompott av fraser och uttryck som kan få fönsterblommorna att vissna och tapeterna att krulla ihop sig på väggarna.

Ni ska få en hint till, och nu tror jag det blir rätt uppenbart vad jag hållit på med under (allt för stora) delar av eftermiddagen.

Bilfan.

Höst igen

Kortkort blogginlägg pga plenty stuff. Vill bara uppmana till samvetsgrant anammande av årstidskorrekt klädsel, då straffet för underlåtande av samma torde vara snorighet, nysningar med påföljande sängvistelse.

Kan våra skyltar så kan vi med!

Den resande

I augusti 2012 lämnade rymdsonden Voyager 1 solsystemet - då passerade farkosten gränsen där solens påverkan inte längre kan skiljas från effekter från övriga delar av rymden. Den hade då rest sedan september 1977.

Med sig har den - förutom mätinstrument och kommunikationsutrustning av olika slag - en skiva av guld. God gammaldags skivspelarteknik. Där finns det exempel på ljud från jorden - djurläten, språk, musik. Tanken var att om någon främmande civilisation skulle råka hitta sonden, så skulle de enkelt kunna resonera sig fram till de mekaniska principen bakom ljudinspelningarna, och kunna ta del av den mänskliga kulturen.

Carl Sagan var en drivande kraft bakom projektet, och var djupt involverad i att välja ut de ljud och musikstycken som skulle vara med. Någon föreslog att skivan skulle innehålla Bach, och enbart Bach.

Carl Sagan avvisade förslaget med att "That would be bragging."

Har ni möjlighet så slut era ögon, luta er tillbaka och lyssna. Det är väl värt det.

En liten melodi

Jag gillar musik. Eller, egentligen är ordet "gillar" aningen för svagt. Jag älskar musik. Inte alltid like mycket, och inte alla typer, men musik är viktigt för mig.

Jag spelar lite också. Typ glad amatör. Gitarr, tinwhistles, bas, lite bluesmunspel. Och sedan i somras också ukulele.

Den lilla fyrsträngiga saken är anspråkslös. Många tar den inte på allvar. Dem om det.

Det har blivit lite på modet senare tiden, detta med ukulele. Någonstans djupt där inne i mig sitter det en "jag vill vara UNIIIIIIK"-tonåring och skriker, men ärligt talat så har jag blivit för gammal att bry mig. Jag spelar ändå.

Det här lilla stycket är tillägnat mina tre underbara systrar, som jag inte sett på allt för lång tid.

Höst

Jämngrått och blött. Kylig morgonluft ritar andedräkten som flyktiga moln, och höstens horisontlösa regnfuktighet tjänar som en extra påminnelse om en nyss bortgången sommar.

Inte ens lövträdens eldighet klarar av trycket från den annalkande vintern, och där lågor verkade vaja för bara dagar sedan börjar nakna och sårbara grenar att titta fram.

Och samtidigt har vi den vidunderliga jordigheten i luften, löften om kantarellgul lycka i skogarna och mörkt blå bärfläckar på läpparna. En rik skörd från trädgården ska varma hungriga munnar under vintern.

Lager på lager. Aldrig entydigt, aldrig endimensionellt.

Visst, solen värmer fortfarande när den till och från tittar fram mellan regntyngda moln, men märker du hur din skugga ritas längre dag för dag, hur mörkret däri blir allt tätare?

Tur det finns bra musik.

Dikter - Trivsamheter

Långt

Avgasarna du vet?

Dom finns inte här.

Hade gärna pratat om trängseln.

Den finns inte här.

Det finns folk, människor.

Några kilometer mellan dom.

Kilometrarna? Dom finns här.

Rätt bra egentligen.

Kom gärna och hälsa på.

Det är långt.

Trevligt långt.

Smakopoetikon

Smakopoetikon.

Ord som smakar så som de låter.

Svenskan behöver något för den där hinnan, 

den som bildas på varm choklad.

Ta ett från norskan.

Du får av mig.

"Snerk".

Var så god.

Små

Vi är så oändligt små

att vi hela tiden drömmer om och uppfinner

något större

Dikter - Otrivsamheter

Lögn

Utgå ifrån att det är sant att jag ljuger

Utgå ifrån att min lögn är sann

Utgå ifrån att min list duger

Törs du lita på att jag gör vad jag kan?

Lita på att jag gör vad jag behagar

råkar du illa ut, hör att jag beklagar

Och om inget annat så lita på detta

att mina lögner är i sanning perfekta

Händer

Jag har blod på mina händer

det kan vara ditt

Du har blod på dina händer

det kan vara mitt

Du ler och låtsas som inget

jag med

Så

Så vi fortsätter

Inget stort mirakel

Inget litet heller

Vi fortsätter

för det är enklare än att sluta

Septemberhaiku

Nu dör sommaren

gulrött brinner skogarna 

hösten eldar löv

Phylum

Av grekiskans ord för stam har vi begreppet phylum (en mer korrekt svensk stavning är möjligen fylum, men jag gillar den klassiska stavningen). I Linnés hierarkiska systematik är phylum den näst högsta nivån - över den hittar vi rike, som i de gamla begreppen djurriket eller växtriket. Numera använder man tre riken: arkéer, eubakterier och eukaryoter, där vi i sistnämnda rike hittar både växter, svampar och djur. Vi själva.

Att det enligt nyare rön kanske har hittats ett helt nytt phylum kan inom biologin klassas som en Stor Grej.

Det är de här små gynnarna det är frågan om:

Bild från Ars Technica

Dendrogramma discoides, och Dendrogramma enigmata, i det (möjligen) nya phylumets ända familj, Dendrogrammatidae. Läs gärna originalartikeln - den hittar ni här:
http://arstechnica.com/science/2014/09/tasmanian-depths-may-have-been-hiding-unknown-animal-phylum/

Visst, nya arter upptäcks och beskrivs bokstavligen varje dag, och nya familjer och släkten kommer med hyfsat jämna mellanrum. Men en ny stam, ett nytt phylum? Enkelt sagt så kan man säga att ju högre upp i namnsystemet en ny term introduceras, desto större är avståndet i tid till en gemensam anfader. De här djuren, bara några millimeter stora, kan lära oss mycket om livet på vår bräckliga lilla planet.

Små djur, Stor Grej.

Perspektiv

Jag är vanligen inte en jätteglad person. Inte det att jag går omkring och fräser åt allt och alla - det är bara det att mitt standardhumör inte egentligen lutar åt "happy happy smile and dance"-hållet. Inte överglad, men heller inte grinig. Kalla det neutral.

Jag har inga problem med denna avsaknad av lycka. Lycka är överskattad - och möjligen en aning mytisk. Men till och från går jag från detta jämngråa humör till en mörkare och svartare modus. Jag har inte särskilt mycket kontroll över det. Visst, jag kan utöva en viss sorts självdisciplin och hålla mina tankar borta från de mönster och stigar jag vet leder vidare in i mörkret, och visst, jag kan medvetet söka situationer och stimuli som jag vet brukar få mig att må bättre.

Men det finns inga garantier. Dock finns det vissa saker jag kan göra för att få perspektiv.

"Pale Blue Dot" by Voyager 1 - http://visibleearth.nasa.gov/view_rec.php?id=601. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

I det högra lite ljusare stråket, ungefär halvvägs ner, finns en liten prick. Nej, det är inte ett dammkorn på skärmen. Bilden är tagen av rymdsonden Voyager 1. Sonden befann sig några snäpp utanför Plutos omloppsbana när bilden togs, ungefär 6 miljarder kilometer bort. Pricken är jorden. Vårt hem.

Carl Sagan sade en del bra saker kring den här bilden:

From this distant vantage point, the Earth might not seem of any particular interest. But for us, it's different. Consider again that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

Citatet är från Sagans bok Pale Blue Dot: A vision of the Human Future in Space.

En liten blekblå prick. Där ryms vi alla, och alla som kom före oss. Människor som djur. Despoter och förtryckta. Glada och olyckliga. Detta lilla dammkorn är den plats där vi upplever allt. Denna lilla prick, så sårbar och utsatt där i den ofantliga rymdens kalla vakuum, den är allt vi har.

Till och från ser jag på det här fotot och tycker mig nästan förstå hur otroligt liv är. Och jag återfår lite balans. Mörkret finns kvar, men jag kan se det i ett vettigt perspektiv.

Varför gör min hjärna så här med mig?

"3DTomo" by Tomograph at de.Wikipedia - Transferred from de.Wikipedia; de:Image:3DTomo.jpg were it was uploaded by the author. Licensed under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 via Wikimedia Commons - http://commons.wikimedia.org/wiki/File:3DTomo.jpg#mediaviewer/File:3DTomo.jpg

Naivt nog har jag för mig till och från - åtminstone i svaga stunder - att min hjärna spelar på samma lag som resten av mig. Att vilka processer det än är som härjar runt där inne på så är de mig på något sätt till nytta.

Naivt, jag vet. För egentligen är jag ju helt på det rena med att mitt undermedvetne motarbetar mig. Till exempel när jag ska sova. Ligger där, hyfsat sömnig, hyfsat nöjd med dagen, sluter ögonen och låter mig forslas bort till drömmarnas land... icke.

Plötsligen är det något minne som dras fram, någon pinsamhet från ungdomsåren som fortfarande idag har makten att få mig att grämas och att skämmas så jag nästan blir illamående. Alltså, du där, mitt undermedvetne, vad fasiken håller du på med egentligen? Jag ska sova nu, behöver vilan innan en ny arbetsdag, och vad gör du? Drar fram minnen som gör mig klarvaken, illamående och ångestfull. Tack så jädrans mycket.

Och andra gånger, också under täcket och med huvudet mot kudden. Trött, genomtrött, men tankarna biter varandra i svansen och vill inte sluta. Runt och runt och runt och runt utan förlösning, utan lösning, bara en evig cirkel av misär i depressionskarusellen min hjärna bestämt sig för att bli. Komplett med lite småfalsk musik från ett mekaniskt orgel.

Nej, mitt undermedvetne och jag spelar inte alltid på samma lag. Men till och från kan jag få lite hjälp därifrån. Som när jag tänker på något problem, eller försöker komma ihåg något där någonstans på utkanten av minnet. Då kan jag ofta slappna av, läsa något underhållande, spela en låt på ukulelen eller gitarren, och plötsligen får jag svaret.

Undrar på hur det hade känts om det undermedvetne hela tiden hjälpte till. Kanske lite som att ha en klok, envis och lite smågalen kompis som hela tiden är där.

Man kan önska.

Att söka lärdom

4,7 kilo kunskap.

Internet är här för att stanna, åtminstone för den överskådliga framtiden. Och visst, det finns nackdelar. Näthat, människor som utnyttjas, fördomar som sprids och stärks i olika mer eller mindre extremistiska diskussionsforums ekokammare. 

Men det finns mycket bra också. Information om allt möjligt (och omöjligt) är bara ett sök bort, och folk delar gärna med sig av sina upptäckter och sina intressen. Lärdomsinstitutionerna har också börjat utnyttja nätet - de första klantiga försöken kring internetbaserad utbildning minns jag från sent 90-tal, och dagens olika erbjudanden har en helt annan och fascinerande grad av sofistikation. 

Böckerna ovan hör till den första läsperioden i ett 60 högskolepoängs distanskurspaket vid Uppsala Universitet. Kursen är kostnadsfri (åtminstone för mig), det som krävs förutom behörighet är lite pengar till studielitteraturen, en del tid och rejäla mängder med självdisciplin (just där är jag lite nervös...). Höstens tågpendlingstimmar ser ut att få ett meningsfullt innehåll. Kanske många inte vet det, men som svensk medborgare kan du kostnadsfritt (förutom tid och studielitteratur samt möjligen resor till olika träffar) ta del av massor med utbildningar vid svenska högskolor och universitet. Ett privilegium jag varmt kan rekommendera att ni använder er av.

För den som vill lära sig olika saker finns otroliga resurser i Sverige, men också internationellt. Vid MIT finns OpenCourseWare för allt från humaniora till kärnfysik, Khan Academy har mycket populära lektioner inom matte och IT, och via Coursera kan du lära dig allt från musikteori till 'forensic science' (hett tips till spirande deckarförfattare!). Själv har jag under sommaren följt den nämnda kursen i musikteori (för att få bort lite rost), en kurs i musikproduktion och en mycket fascinerande kurs i hur man lär sig att lära - allt utan att lägga annat än lite tid i potten. 

Verkar som jag blivit lite lätt beroende.

Att förbereda en bortgång

Det är kanske bara veckor kvar nu. Vår äldsta hund visar nya knölar och tumörer nästan varje dag, och hon orkar inte med promenader längre. Hon har ont, det vet vi, men en av rasens säregenheter är en extremt hög smärttröskel. Hon döljer det bra, busar med valpen och den näst äldsta hunden, har dragkamp med filtar och tåtar. Flåsar mycket, men kommer gärna och vill ha klapp. Aptiten är finfin, och nu är det fallfruktsäsong. Äppelfis.

Vi försöker så långt vi kan att vara ansvarstagande djurägare, och vi vet att hon måste få somna in inom kort. Ska vi ta henne bort nu, när hon fortfarande värkar ha viss behållning av livet? Eller ska vi vänta tills hon faktiskt inte orkar mer, tills det blir uppenbart att lidandet är för stort?

Det är svåra frågor, och vi måste hela tiden hålla koll på vårt egna själviska önskan om att ha henne hos oss så länge som möjligt. Vi kan inte låta det göra oss blinda för hennes behov, hennes trivsel.

För det mesta kan vi tänka och prata konstruktivt och saklig kring det hela. Vilken veterinär vi vill ska göra det, om det ska ske här hemma eller hos veterinären. Andra gånger gråter vi. Det är liksom lite overkligt att försöka förbereda sig mentalt. Obehagligt, självklart. Men - tror vi - nödvändigt. Vi vill inte att hennes sista veckor ska vara fyllda med lidande.

Och det kommer att göra ont när hon försvinner. Det kommer att ta tid att komma över det, att ta sig förbi. Vi har inga barn. Vi har våra hundar.

Och om några månader kanske vi kan tänka på vår Tejde med vemodig saknad hellre än smärtsam sorg. 11 år är mycket för en sydafrikansk mastiff.

På den här bilden är hon mycket yngre - 3-4 månader bara - och har precis upptäckt att kaninens bur innehåller godsaker såsom stångselleri. Det är sådant jag ska försöka tänka tillbaka på i månaderna som kommer.

Snart...

Några få dagar till, och vår lilla Apus apus är klar för himmelen den blå. Kort blogg idag för att SOMMAR.

Semestertid och rikedom

Två och en halv vecka kvar av semestern. Åker ingenstans, för många djur att ta hand om. Varmt. Magsjuka på andra veckan, gör inte många knop nu. Trött och energilös men vid hyfsat gott mod. Vi har nämligen jobbat lite på det där med rikedom.

Inte pengar och guld - den sortens rikedom är inte särskilt aktuell inom överskådlig framtid. Men en annan sorts rikedom.

Vi har köpt två begagnade cyklar, något vi borde ha gjort för länge sedan. Ni förstår, förstkommande lördag spelar Kraftwerk i Dalhalla, och vi bor 6 kilometer därifrån. Biljetter är inköpta sedan länge, och det kommer bli en fin liten utflykt. 

En annan sak vi köpt är fiskekort för fastboende (årskort, 200 kronor per skalle). Siljans abborrar och öringar ligger pyrt till. Detta är också rikedom.

Sedan så har vi den fantastiska naturen här i Dalarna, och himlen över Siljanstrakterna där molnen verkar frammejslade av det virke drömmar annars skapas av.

Definitivt rikedom.

 

Apus apus, en liten uppdatering

Det formligen kryllar av tornseglare nu. En av våra duktiga volontärer har hand om 3, och själva har vi för tillfället 4 individer. Alla mår finfint och är duktiga på att äta, så de växer märkbart från dag till dag.

Jag har redan visat några bilder av en av tornseglarna, senast för ungefär 11-12 dagar sedan. Så här ser den ut nu:

Och lite mer i ansiktshöjd:

Det är fortfarande någon vecka till den här lilla krabaten kan släppas, men redan nu kan man se vilken perfekt liten flygande varelse den kommer att bli. På nära håll verkar vuxna tornseglare ha en nära estetisk släktskap med delar av 1920-talets Art Deco...

Blodigt allvar

Bild: http://fayemedeson.com

Jag avskyr sprutor. Ogillar på riktigt - inte bara ett vagt obehag, men mardrömsogillar. Är det scener på film eller TV som visar hur nålen bryter huden så ser jag bort. Ska det tas blodprov så ser jag bort.

Lyckligt nog svimmar jag inte av dem - det finns många som gör det, men jag kan se en annan väg och låtsas som inget. Är det jag själv som får sticket kan jag också se bort och låtsas som inget.

Logiskt nog är det min avsky för sprutor och nålar som (åtminstone till stor del) fått mig att bli blodgivare. Eller tja, logiskt på det där lite "eh, vaddå?"-sättet. Jag lär mig att konfrontera en rädsla, och gör samtidigt något nyttigt. 

"Du är en positiv nolla", sade sjuksystern till mig. 

Man kunde tro jag fått en förnärmande komplimang, men jag har alltså blodtypen O positiv. Hade den varit O negativ så hade jag tillhört den lilla grupp människor som klassas som universella donatorer - deras blod kan ges till människor med alla andra blodtyper (förutom de med den så kallade Bombay fenotypen - kolla den länkade artikeln mot slutet). Om jag minns rätt så kan ca 75-80% av den skandinaviska befolkningen ta emot mitt blod. Det känns lite idiotiskt att vara stolt över detta, då det är frågan om en egenskap vid min biologi jag knappast har kontroll över eller har framskaffat själv. Allt blod är livräddande. Om inte själva blodet kan användas på studs så förädlas det vidare till plasma. 

Nåväl. 

Blodbankerna är livräddande institutioner, och jag hade aldrig trott att det skulle vara så himla enkelt att själv vara delaktig i att rädda liv. Du ligger i en rätt behaglig justerbar stol, kramar på en skumgummimojäng efter att någon duktig sköterska så snällt som möjligt punkterat din arm. Efter 5-10 minuter med trevligt småprat är det över, och 14 veckor senare (lite längre för kvinnor) är det tid för nästa donation. Och du har räddat liv.

Just där kan du se åt ett annat håll och låtsas som inget, och samtidigt rädda liv.

Här hittar ni en riktigt intressant artikel om blodtyperna och vad man vet om bland annat deras evolutionära roll så långt (hint: förvånansvärt litet):

http://arstechnica.com/science/2014/07/whats-behind-your-blood-type/

Och om ni vill ge blod:

http://geblod.nu

Mycket ska hinnas med på kort tid

Vi ser gärna sommaren som en tid för att slappna av, ta det lugnt, njuta solskenet (i det mån det finns) och naturen. För andra är sommaren den tid då allt ska hinnas med - man ska födas, lära sig allt som behövs för att klara sig, ta till sig nog näring för att klara vintern eller migrationen.

Saker går i en rasande fart. Det här är vad vår lilla skyddsling tornseglaren hunnit med sedan förra gången - alltså på en vecka:

Den vägde 12 gram när den kom till oss - nu väger den 31 gram. Det är svårt att sätta ord på hur fascinerande det är att se ungens utveckling från dag till dag. Jag känner mig - och vet att jag är - privilegierad.

Små mirakler

Vår för tillfället minsta skyddsling. "Apus apus", tornseglare. Åtminstone sannolikt - det kan vara svårt att artsbestämma fåglar när de är så unga som den här, kläckt för kanske 3 eller 4 dagar sedan. Den hörs ut som en tornseglare och den har tornseglarens klättrarfötter där alla tår är framvända - de kan enbart klättra uppåt, haka sig fast i klippväggar och byggnadsfasader.

Om 3-4 veckor kommer den här lilla rosa aliendinosaurien att ha fått sin fjäderdräkt, och kort tid därefter kommer dess vingar att vara långa nog till att korsa varandra bakom dess rygg. När vingarna blivit så långa att det är ungefär ett lillfinger från korsningen till vingspetsen är den klar att släppas fri. Då har den gått upp till cirka 60 gram och sedan ner till ungefär 45 gram igen - den enda fågelarten vi vet om som följer ett sådant mönster.

Att släppa en tornseglare är enkelt. Ett snällt kast upp i luften och den tar ett varv för att orientera sig innan den flyger sin väg. Den landar inte igen före om tidigast ett år. Sovande tornseglare har observerats i glidflykt på 3 000 meters höjd. 

Om du tycker verkligheten är tråkig har du bara inte undersökt den på riktigt nära håll.

Med vilket mått mätt

Det pratas en del om ”the quantified self” dessa dagar, en rörelse som så långt som möjligt försöker hitta sätt att mäta de många olika sidor vid människans existens. Kanske är det en naturlig följd av den moderna i-landsmänniskans fallenhet för navelbeskådande, gjord än starkare genom våra nya bästa kompisar och (mer eller mindre) trogne följesslagare smartlurarna.

Ett stort antal appar erbjuds som låter en på olika sätt logga aktiviter och händelser, allt från sömnkvalitet och mentalt mående till steglängd och puls. ”Lifelogging” kallas det visst. Är det mätbart så är det värdefullt – eller åtminstone i visst mån konkret.

Vad förutom det mätbara finns? Svårt att säga. Det mätbara är objektivt – färgen orange kan definieras som en rätt så specifik del av ljusets spektrum, med klara gränser definierade i form av ljusvågornas frekvenser. Upplevelsen av färgen orange däremot, den är svårfångad. Jag vet inte om min upplevelse av orange liknar din upplevelse av orange. Men upplevelsen finns väl ändå?

Det mätbara – det kvantifierbara – har en lockelse, självklart. Men jag undrar om något går förlorad. Tidigare generationer utväxlade brev, gärna handskrivna. Använde dagböcker för att få ett grepp om sina liv, sina tankar och sina känslor. Breven och böckerna kan läsas än idag, och ger oss i många fall ovärderliga inblick i en tid som inte längre finns.

Om framtida arkeologer gräver fram ett dammigt gammalt fickminne och på något vis lyckas inte bara läsa ettorna och nollorna lagrade däri, men även att förstå vad informationen representerar, vad får de veta? Någon sedan länge död människas tankar och funderingar, eller hur många steg vederbörande vandrade någon arbiträr dag (med pulskurvor och medelhastighet)?

Undrar på om inte en av de tidigaste proponenterna för det mätbara självet var Adrian – den 13 och ¾ år gamla huvudpersonen i åttiotalets TV-serie Adrian Moles hemliga dagbok. Varje vecka stängde han sin dörr och mätte – tja, låt oss kalla det sin personliga utveckling. Snorren. På sin vägg hade han ett färggrant stapelschema där han precist och noggrant fyllde i vad linjal eller måttband berättade.

Om jag minns rätt var titeln på schemat ”Norwegian Wood exports”.

Man ska inte lita på statistik. 

Det lilla extra

Det är märkligt det här med musik. När jag var 16 flyttade jag för mig själv, köpte en nylonsträngare och "Lillebjørn Nilsens Store Gitarbok", och började utforska de möjligheter sex strängar och lite plywood av tveksam kvalitet kan bjuda på. 

Något år senare införskaffades en elgitarr - en riktigt trevlig Fender Stratocaster (producerad i Japan - den var hälften så dyr som de mer "äkta" amerikanskproducerade stratocasterna). Under några år spelade jag i allsköns märkliga konstellationer, från grinig punkrock till blues, revymusik och storbandsjazz. Sedan dabbade det av - blev upptagen med studier och jobb, flyttade från bandkamraterna (som också till stor del tappade kontakten med musiklivet - livet är liksom sådan funtat). 

Med några års mellanrum har gitarrerna plockats fram, jag har bytt strängar och avlägsnat det jävligaste av dammet, lirat lite och sedan glömt bort dem.

I höstas blev det av någon anledning annorlunda. Jag plockade fram min frus gamla klassiska gitarr och bytte strängar på den, rengjorde greppbrädan och började spela lite. Det var mer skoj än det hade varit på länge.

Ungefär samtidigt upptäckte jag punk-cabarét-artisten Amanda Palmer (eller "Amanda Fucking Palmer" som hon ofta titulerar sig själv), och såg i hennes musik något fulvackert och ärligt. Hon spelar ukulele.

Och nu har jag också en ukulele. Snävare ramar som märkligt nog ger större glädje. 

Sommarsorger

Jag är mycket förtjust i sommaren. Vintern är kall, mörk och dryg, sommaren är fräsch, varm och grön. Tveksamt att jag har vikingablod i mina ådror. Men hur förtjust jag än är, så är det också en viss känsla av ambivalens med i spelet.

Jag pratar om djur igen. Självklart. Djurungar, vilda sådana.

Naturen är i dessa månader full av djurungar av allsköns arter, och i verksamheten som viltrehabiliterare finns det en mycket klar rytm i vilken sort patienter som kommer in. En rytm som följer årets.

Vintern är tiden för utmärglade och oerfarna ungdjur.

Våren är tiden för föräldralösa och förvildade djurungar - harpalter och björtrastungar, talgoxar och ugglor. Några tyvärr kidnappade på grund av okunskap - en harpalt eller ett rådjurskid som ligger och trycker i skogsbrynet kan ju verka övergiven, men är det sällan.

Sommaren och den tidiga hösten är tiden för förvirrade barn och klantiga ungdomar. Det syns på vägarna. Överkörda trast- och skatungar, taniga små rävar, unga grävlingar - alla de som inte helt hann lära sig det här med trafik och vilka faror asfalten kan medföra.

Olyckan händer så lätt, och plötsligt så har man ett par skator i vägkanten som förtvivlad försöker få liv i en av sina ungar, kraxar varnande för att ungen ska förstå att det är farligt att vara där. Att den inte bara ska ligga där, livlös.

Kör försiktigt. Njut sommaren. Den är ju så kort.

En kär vän har cancer

Ungefär var tredje person får någon gång i sitt liv en cancerrelaterad diagnos. Det betyder att man i det närmsta är garanterad att någon man känner eller är i släkt med får diagnosen, om man själv skulle vara så lyckligt lottad att tillhöra de två tredjedelar som inte tvingas hantera cellgiftbehandling och andra terapiformer.

Många i min släkt har dött av cancer – några kämpar mot sjukdomen just nu. Min kära vän är inte blodsrelaterad med mig – vi är inte ens av samma art. Men ändå känns det som om något stort och grått klampat in i vardagslivet. Den tidiga sommarens frodiga skönhet tappar lite av sin lyster.

Hon är en gammal dam nu – 11 år är mycket för en molosser-hund. Mastiffer blir sällan så gamla – deras framavlade tyngd ger en högre påfrestning på deras kroppar och skelett än vad urhunden i dem, deras anfader, kan hantera.

Än har vi ingen säker diagnos. Det fanns inte tid till röntgen idag – så kanske det bara var den ena tumören? Kanske hennes kropp är fri från metastaser, kanske vi haft turen att hitta den enda samlingen av sjuka celler?

Vi får se. Cancer är den stora mördaren, för djur och människor. En tanke i dag till alla som har nära och kära (tvåbenta och annat) som kämpar mot sjukdomen, eller som själva sliter med den.

Vardagsafasi

Ordet ligger ju där och väntar. Retas. Precis utom synhåll, rätt bakom hörnet. Du vet att du kan ordet, namnet, begreppet, vad det nu är. Men irriterande ofta när du vill använda det, bläddra fram till just det ordet i ditt mentala anteckningsblock, så är det blankt. Finns inget där, annat än vissheten om att jamen det var då det jävligaste… jag VET ju det här!

Under en period hade jag en lista på tre saker som jag aldrig kunde komma ihåg: Namnet på skådespelaren Stefan Sauk, namnet på brädspelet Backgammon, och en sak till. Som jag glömt.

Det riktigt störande är att det varierar. Under en längre tid nu har jag haft svårt att komma ihåg ordet ”rucola”. Italienskt ogräs, pepprig i smaken, finfint i salladen. När det ordet till slut fastnar i det teflonträsk jag kallar mitt minne, så kommer det ersättas med något annat ord. Eller något namn.

Nu är ju afasi en medicinsk term med mycket specifik innebörd, men i folkmun används det ofta för just de situationer jag beskrivit – när man inte kommer ihåg ord eller namn man egentligen vet.

Men testa detta: Nästa gång du råkar ut för det här, tänk efter. Du kommer nämligen garanterad att komma ihåg ordet ”afasi”.

Högsäsong

Viltjourens högsäsong är officiellt igång. De senaste veckorna har vi haft larm varje dag, till och från flera gånger om dagen. Oftast är det bara frågan om folk som har sett något djur eller någon djurunge - en harpalt som trycker, en trastunge under spirean, en vimsig igelkott vid komposten - och undrar om allt är som det ska och om de kan hjälpa.

Att besvara sådana frågor är faktiskt något av det viktigaste vi gör - att vi är någon med kunskap som allmänheten kan vända sig till och känna att de blir tagna på allvar. 

Tyvärr är det inte alltid det räcker med att svara på frågor. Av och till är det problem på riktigt - en dehydrerad igelkott eller ekorrungar vars mamma blivit dödad av en katt. (I parentes anmärks: en liten bjällra på kattens halsband kan rädda otaliga vilda djur, #protip.)

Just nu sitter vi med 7 föräldralösa ekorrungar och en hundbiten igelkott. Vi har släppt en grönsiska som kom in efter något trauma, och har tagit bort en bergfink som efter några veckors vård och omsorg inte visade tecken på att kunna klara sig i det vilda. Nu i eftermiddags lät vi en harpalt somna in - den hade enligt veterinären någon form av neurologisk och ryggradsrelaterad missbildning, så sannolikt var det därför den hade övergivits av sin mamma. Naturen är ett jävligt tufft ställe att växa upp. Få gör det. För vissa arter väldigt få - ca 3 av 10 harpaltar når vuxen och könsmogen ålder.

Dagarna börjar tidigt nu - när djurungarna är riktigt små ska de ha första matning någonstans mellan 05:00 och 06:00. Därefter är det matning någon gång varannan eller tredje timme tills det blir mörkt. Jag startade dagen med att ge valpmjölksersättning till 7 ekorrungar med högst varierande grad av samarbetsvilja. 

Det finns värre sätt att starta dagen. 

Här hittar du Rättviks viltjours hemsida om du är nyfiken, och i och med att det är vår och naturen är full av djurungar: här finns lite tips om vad du ska och inte ska göra. 

Halsfluss och maskrosor

Vad jag först trodde var en liten reaktion på pollen har nu visat sig ha större ambitioner, så för att göra dagens blogginlägg kort och till mestadels fri från onödig självömkan: Här är några maskrosor. 

Vassego!

Det går trögt...

Somliga dagar är det extra brant. Kaffet tar inte. Sömnen hänger kvar som grus i ögonen. Kreativiteten skiner med sin frånvaro och goda idéer är sådant som händer andra.

Har en deadline idag - lite skrivande som måste göras. Inte bloggande.

"I like deadlines. I like the whooshing sound they make when they pass by." -- D. Adams

Det lilla jag har av energi får gå med till jobb, och några krampaktiga skrivpass utöver dagen. Sakta men säkert får det gå. Som min lilla kompis på bilden.

(EDIT: Jag bör antingen vara mer vaken när jag publicerar blogginlägg, eller dubbelkolla mina citat. Visst är det den allt för tidigt bortgångna Douglas som yttrade det. Tack John!)

Det blir liksom lite surrealistiskt

Vi lever i ett konsumtionssamhälle, där olika krafter försöker påverka vad vi köper, vad vi lägger pengar på. Vem vill du vara? Hur vill du uppfattas? Visa din unika och spännande personlighet – använd det här schampot, den här deodoranten, drick den här läsken!

Pressen mot mig som man finns där, men verkar inte kunna jämföras med den press som riktas mot kvinnor. Ett konstant brus av köpuppmaningar, löst knutna till vaga löften om succé, lycka och sex appeal. Till och från övertygar jag mig själv om att jag är luttrad. Att det inte finns något kvar som kan överraska mig, att jag sett de grepp som finns.

Fel, självklart. På någon reklamfinansierad TV-kanal ställs följande fråga:

”Vad gör du för att få vackra armhålor?”

Seriöst? Vad i hela friden har de rökt som kom på det där...

Visst, det finns en massiv press riktat mot kvinnor rörande utseende. Tydligen är det jätteviktigt att de aldrig vilar i sin kamp mot rynkor, kilon, ofräsch hy och så vidare. Reklamen säger så. Renrakade ben, svallande lockar, glimten i ögat trotts dubbelarbete och viktväktarångest.

Kvinnan ses. Bedöms. Det är en del av vår kultur som många försöker kämpa emot. Dock inte reklambranschen.

”Vad gör du för att få vackra armhålor?” frågar de. Även armhålorna ska beskådas och bedömas.

”Figurklippning, grönfärg och hempermanent. Och så har jag tatuerat in en liten kissekatt – den är jättesöt och ser ut som att den jagar en boll när jag lyfter på armen så här.”

Ska det vara surrealistiskt så ska det vara surrealistiskt.

Ögonen i marken

Dagens inlägg blir lite kort - kursträff i Motala. Bara en liten påminnelse om värdet av att ha ögonen med sig, för kanske man även kan hitta kärleken...

Tsunami i morronkaffet

Ting Tar Tid är en devis jag minns från min tid vid Organisasjonskontoret på norska Arbeidsdirektoratet (samt ”Utveckling kostar” och ”nej fan, nu tar vi lunch”). Detta var någonstans kring millennieskiftet, och The World Wide Web var en rätt ny mojäng som varken privatpersoner eller myndigheter egentligen visste vad man skulle göra med. Visst, det fanns bilder på kattungar redan då, men man var knappt på ”Webb 1.0”-stadiet. Så kallade sociala medier hade – om de alls fanns, jag minns ej – inte slagit genom än.

Och saker tog sin tid. En ”major beef” mellan representanter för olika politiska synpunkter kunde utspelas över veckor, gärna med dagspressens debattsidor som arena. Om någon sade eller gjorde något hiskelig dumt eller på annat sätt gav uttryck för att ha haft otur när de tänkte, så tog det liksom några dagar innan analyserna och replikerna kom upp i marschfart, och om cirkusen höll vid sig någon vecka fick man kanske se en välregisserad pudel från någon av de inblandade. Man hade liksom tid att bygga upp förväntningarna.

Nu däremot. Nu går det i en jädrans fart. När någon stackars sate flyttade ”Tintin i Kongo” 10 meter i en och samma byggnad var katastrofen ett faktum efter knappa timmen, och vederbörande tog Time-Out samma eftermiddag. Och när Miljöpartiets språkrör i måndags råkade klanta till någon formulering rörande den rätt icke-kontroversiella synpunkten att man borde kunna förvänta lite hyfs även på nätet, var pudeln ett faktum inom 45 minuter. Man får liksom inte tid att riktigt njuta av kontroverserna – det är inte vad som sägs som är viktigt längre, men att man säger det snabbt som tusan. Helst först.

Sedan glöms det, för nästa mediachock eller kränkthetsdynamo står och väntar.

Kanske lika bra.

Ska jag ta mig en kopp till?

Våren tvekar...

Man får känslan av ”två steg fram, ett tillbaka” med våren i år. Under helgen hade vi solsken och 10 plusgrader, i går regnade det hinkvis på snedden, och i morse vaknade vi upp till frost och snö på gräsmattor och vindrutor. Undra på vad som kommer utöver dagen.

Vårförkylningen blommar i kapp med krokusen och jag jobbar hemma, tar hand om valpen som fått kennelhosta och bajsat inne under natten (shit happens – a lot.), gamla tiken som är trött och vill vara i fred för hemska små monster, hanhunden som är deprimerad över att inte längre få så mycket uppmärksamhet.

Och självklart kaninen, som är göööörgrinig över att hens rätt rigida små cirklar har blivit rubbade.

Kronan på verket? Den trafikskadade slagugglan vi tar hand om. Snacka om grinig… Den är mycket bättre nu än då den kom, för vilket vi är glada. Vacker hona, hoppas hon inte redan hade ungar när hon blev påkörd.

Nåväl. Snart är det tid för föräldralösa ekorrungar, fjäderlösa fågelungar och en och annan igelkott. Samt skatungar, trastungar och harpaltar som oftast inte är på lång när så övergivna som man kan tro – kolla gärna lite på vår sida om djurungar på KFV Rättviks Viltjour, och ring om ni skulle ha frågor! Vi kan alltid förmedla kontakt till rehabiliterare närmre er ni inte är i Rättviks näromräde.

"Falska vänner"

”Det var väl rätt enkelt för dig som norsk att lära svenska? Språken är ju så lika!”

Låt oss kalla det ”a work in progress”.

Visst, svenska och norska språken har vissa likheter. Stora sådana även. Det finns språkforskare och lingvister som gladeligen påpekar att det inom svenska språket finns dialekter som skiljer sig mer från rikssvenskan än vad norska gör. Det samma återfinns i norskan, så jodå, de språkliga likheterna finns där.

Likväl är det i min erfarenhet vissa egenskaper i förhållandet mellan broderländernas språk som gör en inlärning lite mindre rättfram än man skulle tro. Jag väljer att tänka på det som en frånvara av friktion.

Vissa språkliga element går igen mellan språken, med miniskulösa skillnader i betydelse. Dock viktiga. Låt oss ta ordet ”tråkig” som exempel. Om vi ska översätta det till engelska så kanske man som en första impuls griper till ordet ”boring”. På norska ”kjedelig”. Men det finns flera betydningar av ”tråkig” än som så.

”Vad säger du, har din faster dött? Va tråkigt!” Gör en direkt översättning av detta, och se ditt sociala liv skrumpna in och dö.

Det kan ta tid att upptäcka den här sortens nyanser. Särskilt då det nordiska lynnet ligger åt ”hålla käften och lossas som inget” om någon råkar säga lite fel.

Ett annat exempel ligger i ordet ”anledning”. Här är klurigheten än mer subtil, då precis samma ord också finns på norska, men med rätt annorlunda innebörd. På norska har ordet ”anledning” betydningen ”möjlighet”.

Ponera att någon inviterat dig till ett möte, och du har inte möjlighet att komma. Du avböjer, med orden ”Beklagar, jag har inte anledning att komma”. Svaret verkar nästan otrevligt, eller hur? Va tråkigt.

Detta är exempel på det som kan kallas falska vänner språken emellan. Och det finns MÅNGA av dem, redo att när som helst hoppa fram från skuggan och sticka en välslipad dolk av lingvistisk svekfullhet i ryggen på de intet ont anande.

För de mer intresserade rekommenderar jag följande Wikipedia-sida: Lista över falska vänner mellan de nordiska språken.

Har du egna exempel på falska språkliga vänner? Kommenterar gärna!

"Det är ju så enkelt!"

"Alla bär på en historia!"

"Bara sätt dig ner och skriv, alltids kommer det något ur pennan!"

"Få det ut! Oroa dig inte över kvalité och stavning, det kan du ta hand om sedan!"

Ja, jo.

Men så enkelt är det ju inte alltid. Du sätter dig ner med datorn / anteckningsblocket / stentavlan / tatueringspennan, fullt övertygad om att nu, NU, kommer den stora generationsromanen / den nästa kioskvältaren / världens maffigaste mysterieroman / den definitiva deckaren / den fräsigaste fantasyn.

Och markören står där och blinkar, hånfull och retande. Blink. Blink. Orden vägrar komma.

Din vackraste penna sätter inga streck i blocket. Dess vikt ligger främmande och ovänlig i din hand. Skrivblockets vita ark blir bara vitare och vitare framför dina ögon, markant obesudlade av snygga formuleringar.

Stentavlan spricker kanske, vad vet jag. Tatueringen blir inflammerad. Har aldrig testat vare sig stentavlor eller tatuering som skrivmetod, så här har jag ingen aning (kommentera gärna om du har!).

Skit samma - poängen är att orden inte alltid kommer när man vill. Och om de kommer så är de motvilliga, formlösa, stretande och inte alls samarbetsvilliga. De är komplett ointresserade av historien du önskar berätta.

Det finns vissa råd, självklart. Några funkar, andra funkar inte, och många har jag inte ens testat.

Väl, funkar och funkar... Skrivande är (i min erfarenhet åtminstone) inte mekanik. Inget fungerar till hundra procent. Men det är fortfarande värdefullt att ha mer än ett verktyg i sin verktygslåda.

Här följer några råd från en som inte på långa banor är formellt kvalificerad att ge dem.

• Byt miljö. Bor du i en större stad? I en stad över huvud taget? Ta med dig dator/skrivblock/stentavla/tatueringsoffer och sätt dig på ett kafé. (Bjud gärna tatueringsofferet på en kopp kaffe som tack för besväret. Och smärtan.)
• Om inget kafé lockar, testa biblioteket. (Försiktig med tatuerande och huggning på stentavlor här dock - vissa bibliotekarier är aggressivare och mer lättretade än man skulle tro.)
• Om du vanligen skriver på dator, testa att skriva för hand och vice versa. En liten ändring kan vara allt som behövs för att ge dig ett nytt perspektiv på din text och på din historia.
• Även något så litet som att byta typsnitt i din ordbehandlare kan hjälpa dig förbi tröga partier (Comic Sans är dock av mentalhygieniska orsaker ej att rekommendera). Just det här rådet är faktiskt också förvånansvärt bra om du håller på med korrekturläsning: Byt till en annan font, och plötsligen ser du mycket mer av det du tidigare sett dig blind på.
• Att flödesskriva. Jag har haft bra resultat när jag suttit ner med skrivblock, ställt en timer på 20-25 minuter och bestämt mig för att reda ut något specifikt problem (en intrighärva, en karaktärsbeskrivning, ett händelsesförlopp...)

Har ni egna trick? Skriv gärna! Om ni deltar i #blogg52 och kommentarfunktionen jävlas igen, svara gärna i FB-gruppen. Ny bloggplattform är på gång.

Neurossockar

I dessa tider av rättshaveristiskt kränkthetsvurmande bör jag kanske vara försiktig med att allt för lättvindigt använda en term som definierats inom psykiatrisk terminologi. Men jag tar en chans. Sue me.

Dessutom, termen ifråga är ”neuros”, och när den moderna sinnebilden av en neurotiker lutar åt Woody Allen torde fältet vara i visst mån öppet för tolkningar. Visst, min lilla neuros – om det ens är en sådan – är mycket beskedlig jämfört med de praktneuroser som till och från paraderas av större eller mindre profiler i sociala medier. Ping Birro.

Det hela började med att jag behövde sockar. Vanliga, diskreta och gärna billiga sockar. Då jag sedan länge har närt en djup avsky inför att beträda etablissemang vars specialitet är att sälja kläder, valde jag att förlägga min inköpsrond till en välsorterad butik inom verktyg, bygg, hus, trädgård, elektronik och fan och hans moster. Nej, inte giganten i Insjön.

Mellan gummistövlar och arbetssko med och utan stålhätta, yxor, sågar, vattenslangar och vindrutetorkare hittade jag det jag sökte: Sockar. Ett 7-pack. Billiga, rimlig kvalitet. De var även märkta med veckodagarna – på engelska visserligen, men ingen större utmaning för en polyglott som jag. (Kanske mer korrekt att kalla mig tri-glott, med svenska, norska och engelska, men ändå…)

Väl hemma var jag nöjd med mitt klipp i flera dagar, dock började glädjen efter en stund att naggas i kanten. Var jag verkligen tvungen att hålla mig till ”Monday”-sockar på måndagen? Vad om jag blandade lite? Min garderob har till sin natur en dragning åt det kaotiska, och det tog inte lång tid innan tvättlinan uppvisade blandade par, där en tisdagssocka oförskämd beblandade sig med en fredagssocka (eller än värre – en lördagssocka!).

Det slog mig att det här kanske var en liten vardagsneuros. Att jag inte borde låta den få fäste, i och med att jag som person inte egentligen är så väldigt neurotisk. Kanske jag bara kunde låta bli att bry mig – kanske min skamlösa användning av söndagssockar på en veckodag även kunde vara ett tecken på en viss ungdomlig upproriskhet!

Men tänk om någon såg? På jobbet till exempel. Eller på pendeltåget. Vad skulle de säga? Vad skulle de tro? Tanken störde mig mer än jag först torde erkänna, även för mig själv. Ett litet gruskorn i de dagliga rutinerna, en rubbning av vad jag trodde var rätt flexibla cirklar.

I långa perioder var jag mån om att inte använda mina veckodagsmärkta sockar ute bland civiliserat folk, dock var det ju så att jag hade införskaffat dem av en anledning: jag behövde sockar.

Numera har jag dock en lösning. Må vara att det är lite lätt neurotiskt, men de dagar jag nu har på mig något par av mina veckodagsmärkta sockar har jag också byxor långa nog att skymma dem.

Neurosbyxor.

Börja starkt, sedan (möjligen) öka

Hur fasiken startar man en blogg egentligen? Jag menar, första inlägget? Finns det någon tradition att följa, något klaver att trampa i, någon kutym att ignorera?

Nåväl. Jag får väl starta på det sätt med vilket jag trivs bäst: med att ge råd kring saker jag inte är formellt kvalificerad i. (Mejla mig gärna för tips kring aktiespekulationer och fondplaceringar!)

Jag skriver. Hela världen skriver - det verkar som var och en bär på om inte en generationsroman så åtminstone en deckare (en liten en). Och till och från när man skriver så sitter man med en JÄTTEBRA scen i huvudet, det är action och intriger och djupa karaktärsskildringar och boven - nej, bovens hantlangare, kommer in från vänster och det här blir jättebra men jag vet inte vad jag ska kalla varken hantlangaren, hens brylling eller taxichaffisen de pistolhotade för att komma till platsen. Scenen träder fram för dig, glasklar och vacker. Det enda som stör är att du inte för ditt liv kan komma på några bra namn.

Så vad gör man?

Det finns hjälp. För de som har tid och tålamod (och som skriver om miljöer som är mer eller mindre svenska) kan ett besök på kyrkogården vara inspirerande. Skriver man rysare är möjligen miljön en extra bonus. Andra källor finns - självklart - på nätet. En av de första jag hittade under mitt letande efter bra namn inom fantasy-genren var Rinkworks Name Generator - http://www.rinkworks.com/namegen/.

Det smått fantastiska skrivhjälpmedlet Scrivener (kommer med stor sannolikhet att skriva mer om detta unikum bland programvaror senare) har en egen inbyggt namngenerator, där man kan välja bland annat ut från nationalitet och kultur.

Beroende av vilken genre du är intresserad av kan resurserna kring namn på personer, städer och landskap variera rätt kraftigt. Mitt råd, som opublicerad dilettant inom skrivandet, är att du lägger lite tid på att hitta några sådana resurser, skapa några listor över namn som tilltalar dig så att du har något att välja på. Låt inte avsaknaden av namn störa inspirationen för din JÄTTEBRA scen.

Duger detta som ett första blogginlägg? Kommentera gärna!