"Skräpfåglar"

Bild från Rättviks viltjour. Luftgevärskjuten duva. 

Har ni hört den termen förut? Det begreppet? Skräpfåglar, skräpdjur. Faunans avskräde. Naturens egna sopor.

Visst, vi människor har våra sätt att se naturen på. Plantor som stör våra odlingar och våra trädgårdar är ogräs. Djur som av någon anledning stör oss kallas skadedjur. Enorma resurser läggs ner på bekämpning av de olika slag – insekticider, växtgifter, råttgift, avskjutning, fällor.

Just termen skräpdjur stör mig. Utan att kunna bekämpa till exempel insekter eller gnagare som skadar grödor eller bär smitta så hade mänskligt lidande varit klart större, jag vet det.

Och samtidigt är det frågan djur som lyckas bra på grund av sin anpassningsförmåga och flexibilitet, på grund av sin klipskhet och sin förmåga att utnyttja sin omvärlds resurser på ett optimalt sätt. Som människan själv är de smarta opportunister.

De är kulturföljare. Människans och råttans historia är en del av samma täta väv. Kråkfåglar, fiskmåsar och duvor hör också till i denna väv. Våra städer är en konstgjord bergsmiljö som passar klippduvan utmärkt. Rikligt med mat finns för allihop, då vi människor ju har en särskilt förmåga att skräpa ner omkring oss. Det ymniga flödet av smulor som trillar ner från den västliga civilisationens bord ger feta och välmående duvor, stora flockar av kajor, råttkolonier som lätt kan konkurrera med städerna ifråga vad angår individtal.

De följer oss. Och vi kallar dem skräpdjur, värdelösa. De lever av vårt skräp, det vi slänger omkring oss.

Vi rehabiliterar skadade fåglar och vilt. Till och från får vi kommentarer – ”Jaha, så ni tar emot skräpfåglar också?”

Och vi tänker på de duvor och skator vi tagit emot. Påkörda, trafikskadade. Eller skjutna med luftgevär. Levande, intelligenta varelser som både kan känna smärta och rädsla.

”Skräpfåglar”.

Vi har fått bra träning i att bandagera och plåstra om representanter för dessa fascinerande – och av många så avskydda – arter. Träning som också kommer de mer exotiska och imponerande arterna till godo.

Inte bara gillar vi dessa fåglar, men det är också väldigt trevligt att finputsa sin hanteringsteknik och sitt bandagemönster på individer som inte är ute efter att riva ut ögonen på en.

Vi skräpar ner, de lever av det. Det betyder inte att dessa djur är skräp.

Fri vilja

Bild: Wikimedia

Filosofiska frågor är just filosofiska av en anledning. De kan vara små petitesser eller stora nog att omvälva hur en människa ser på universum och sig själv. Och de är sällan enkla att svara på – man kan även påstå att om man tror sig ha ett svar så har man inte förstått frågan.

En klassiker är frågan om huruvida vi människor har fri vilja. Inom religiöst tänkande är den fria viljan ofta använt som ett svar på teodicé-problemet – alltså svårigheten att få idéen om en allsmäktig, allvetande och god gudom som älskar oss att harmoniera med en värld som bevisligen är full av fasa och lidande. Människans fria vilja öppnade dörren på glänt så att ondskan kunde smita in (och här kan vi ju passa på att lite lätt misogynistiskt lägga skulden på kvinnan, Eva, som pratade med någon reptil om en frukt av något slag), och voilá, världen suger medan gudomen ifråga fortfarande kan hållas för att vara allgod. Hur man lyckas acceptera barncancer i just denna sortens teologisk akrobatik vet jag inte.

Hur som helst – har vi fri vilja? Det är en av frågorna jag vill ställa idag. Det finns en till, och den kommer mot slutet.

Ett klassiskt sätt att problematisera den fria viljan är att säga som så: föreställ dig att vi vid någon tidpunkt kan veta allt om alla bestånddelar av universum – alla objekt, alla partiklar, alla rörelser. Då borde man kunna förutsäga allt som händer därefter (visst, lite osäkerhet på kvantmekanikplanet, men för tankeexperimentets skuld...). Bland de saker som händer därefter finns också våra tankar och våra handlingar. Kan vi då sägas ha fri vilja, när allt vi gör, tänker och säger redan är förutbestämt?

Och det är inte bara tankeexperiment.

Neurofysiologisk forskning har de senare åren kunnat visa på några intressanta resultat (Benjamin Libet började med denna sortens forskning redan kring 1980): Det har visat sig att hjärnan uppvisar mönster i samband medvetna val – eller snarare, inför val vi själva tror vi gör medvetet. Vi kan påvisa aktivitet i synapser på ett sådant sätt att man genom analys även kan utröna vilket val personen ifråga gjort.

Problemet är att denna hjärnaktivitet kommer så mycket som 1,5 sekunder innan valet ifråga. 1,5 sekunder innan vi själva är medvetna om att vi valt A framför B. Innan vi själva vet att vi valt något finns det alltså redan aktivitet i hjärnan som indikerar att A har valts.

Mer om detta kan ni bland annat hitta här, samt en mycket bättre utläggning kring de filosofiska problemen (Daniel Dennett är en av de större profilerna inom modern philosophy of mind): http://www.prospectmagazine.co.uk/features/are-we-free

Nu, min andra fråga.

Om det så skulle vara att vi inte har en fri vilja, betyder det något egentligen?

Hur jag än vrider och vänder på det så upplever jag mig själv som en fri aktör, som en medvetenhet som har en fri vilja. Om det skulle visa sig att denna upplevelse av frihet inte har faktiskt stöd i verkligheten så är upplevelsen fortfarande en upplevelse. Något jag upplever i mötet med omvärlden. På samma sätt som att musik egentligen inte finns där som annat än vibrationer i luft, skapade av hammarens slag mot flygelns strängar, mottagna i mitt öra innan hjärnan förvandlar svängningarna till något jag känner igen som Bachs Goldbergvariationer.

Jag lutar mot att det inte spelar någon roll.

Jag kan när som helst välja att ombestämma mig. Möjligen även 1,5 sekunder innan jag gjort så.

Perspektiv

Jag är vanligen inte en jätteglad person. Inte det att jag går omkring och fräser åt allt och alla - det är bara det att mitt standardhumör inte egentligen lutar åt "happy happy smile and dance"-hållet. Inte överglad, men heller inte grinig. Kalla det neutral.

Jag har inga problem med denna avsaknad av lycka. Lycka är överskattad - och möjligen en aning mytisk. Men till och från går jag från detta jämngråa humör till en mörkare och svartare modus. Jag har inte särskilt mycket kontroll över det. Visst, jag kan utöva en viss sorts självdisciplin och hålla mina tankar borta från de mönster och stigar jag vet leder vidare in i mörkret, och visst, jag kan medvetet söka situationer och stimuli som jag vet brukar få mig att må bättre.

Men det finns inga garantier. Dock finns det vissa saker jag kan göra för att få perspektiv.

"Pale Blue Dot" by Voyager 1 - http://visibleearth.nasa.gov/view_rec.php?id=601. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

I det högra lite ljusare stråket, ungefär halvvägs ner, finns en liten prick. Nej, det är inte ett dammkorn på skärmen. Bilden är tagen av rymdsonden Voyager 1. Sonden befann sig några snäpp utanför Plutos omloppsbana när bilden togs, ungefär 6 miljarder kilometer bort. Pricken är jorden. Vårt hem.

Carl Sagan sade en del bra saker kring den här bilden:

From this distant vantage point, the Earth might not seem of any particular interest. But for us, it's different. Consider again that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

Citatet är från Sagans bok Pale Blue Dot: A vision of the Human Future in Space.

En liten blekblå prick. Där ryms vi alla, och alla som kom före oss. Människor som djur. Despoter och förtryckta. Glada och olyckliga. Detta lilla dammkorn är den plats där vi upplever allt. Denna lilla prick, så sårbar och utsatt där i den ofantliga rymdens kalla vakuum, den är allt vi har.

Till och från ser jag på det här fotot och tycker mig nästan förstå hur otroligt liv är. Och jag återfår lite balans. Mörkret finns kvar, men jag kan se det i ett vettigt perspektiv.

Varför gör min hjärna så här med mig?

"3DTomo" by Tomograph at de.Wikipedia - Transferred from de.Wikipedia; de:Image:3DTomo.jpg were it was uploaded by the author. Licensed under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 via Wikimedia Commons - http://commons.wikimedia.org/wiki/File:3DTomo.jpg#mediaviewer/File:3DTomo.jpg

Naivt nog har jag för mig till och från - åtminstone i svaga stunder - att min hjärna spelar på samma lag som resten av mig. Att vilka processer det än är som härjar runt där inne på så är de mig på något sätt till nytta.

Naivt, jag vet. För egentligen är jag ju helt på det rena med att mitt undermedvetne motarbetar mig. Till exempel när jag ska sova. Ligger där, hyfsat sömnig, hyfsat nöjd med dagen, sluter ögonen och låter mig forslas bort till drömmarnas land... icke.

Plötsligen är det något minne som dras fram, någon pinsamhet från ungdomsåren som fortfarande idag har makten att få mig att grämas och att skämmas så jag nästan blir illamående. Alltså, du där, mitt undermedvetne, vad fasiken håller du på med egentligen? Jag ska sova nu, behöver vilan innan en ny arbetsdag, och vad gör du? Drar fram minnen som gör mig klarvaken, illamående och ångestfull. Tack så jädrans mycket.

Och andra gånger, också under täcket och med huvudet mot kudden. Trött, genomtrött, men tankarna biter varandra i svansen och vill inte sluta. Runt och runt och runt och runt utan förlösning, utan lösning, bara en evig cirkel av misär i depressionskarusellen min hjärna bestämt sig för att bli. Komplett med lite småfalsk musik från ett mekaniskt orgel.

Nej, mitt undermedvetne och jag spelar inte alltid på samma lag. Men till och från kan jag få lite hjälp därifrån. Som när jag tänker på något problem, eller försöker komma ihåg något där någonstans på utkanten av minnet. Då kan jag ofta slappna av, läsa något underhållande, spela en låt på ukulelen eller gitarren, och plötsligen får jag svaret.

Undrar på hur det hade känts om det undermedvetne hela tiden hjälpte till. Kanske lite som att ha en klok, envis och lite smågalen kompis som hela tiden är där.

Man kan önska.

Semestertid och rikedom

Två och en halv vecka kvar av semestern. Åker ingenstans, för många djur att ta hand om. Varmt. Magsjuka på andra veckan, gör inte många knop nu. Trött och energilös men vid hyfsat gott mod. Vi har nämligen jobbat lite på det där med rikedom.

Inte pengar och guld - den sortens rikedom är inte särskilt aktuell inom överskådlig framtid. Men en annan sorts rikedom.

Vi har köpt två begagnade cyklar, något vi borde ha gjort för länge sedan. Ni förstår, förstkommande lördag spelar Kraftwerk i Dalhalla, och vi bor 6 kilometer därifrån. Biljetter är inköpta sedan länge, och det kommer bli en fin liten utflykt. 

En annan sak vi köpt är fiskekort för fastboende (årskort, 200 kronor per skalle). Siljans abborrar och öringar ligger pyrt till. Detta är också rikedom.

Sedan så har vi den fantastiska naturen här i Dalarna, och himlen över Siljanstrakterna där molnen verkar frammejslade av det virke drömmar annars skapas av.

Definitivt rikedom.

 

Blodigt allvar

Bild: http://fayemedeson.com

Jag avskyr sprutor. Ogillar på riktigt - inte bara ett vagt obehag, men mardrömsogillar. Är det scener på film eller TV som visar hur nålen bryter huden så ser jag bort. Ska det tas blodprov så ser jag bort.

Lyckligt nog svimmar jag inte av dem - det finns många som gör det, men jag kan se en annan väg och låtsas som inget. Är det jag själv som får sticket kan jag också se bort och låtsas som inget.

Logiskt nog är det min avsky för sprutor och nålar som (åtminstone till stor del) fått mig att bli blodgivare. Eller tja, logiskt på det där lite "eh, vaddå?"-sättet. Jag lär mig att konfrontera en rädsla, och gör samtidigt något nyttigt. 

"Du är en positiv nolla", sade sjuksystern till mig. 

Man kunde tro jag fått en förnärmande komplimang, men jag har alltså blodtypen O positiv. Hade den varit O negativ så hade jag tillhört den lilla grupp människor som klassas som universella donatorer - deras blod kan ges till människor med alla andra blodtyper (förutom de med den så kallade Bombay fenotypen - kolla den länkade artikeln mot slutet). Om jag minns rätt så kan ca 75-80% av den skandinaviska befolkningen ta emot mitt blod. Det känns lite idiotiskt att vara stolt över detta, då det är frågan om en egenskap vid min biologi jag knappast har kontroll över eller har framskaffat själv. Allt blod är livräddande. Om inte själva blodet kan användas på studs så förädlas det vidare till plasma. 

Nåväl. 

Blodbankerna är livräddande institutioner, och jag hade aldrig trott att det skulle vara så himla enkelt att själv vara delaktig i att rädda liv. Du ligger i en rätt behaglig justerbar stol, kramar på en skumgummimojäng efter att någon duktig sköterska så snällt som möjligt punkterat din arm. Efter 5-10 minuter med trevligt småprat är det över, och 14 veckor senare (lite längre för kvinnor) är det tid för nästa donation. Och du har räddat liv.

Just där kan du se åt ett annat håll och låtsas som inget, och samtidigt rädda liv.

Här hittar ni en riktigt intressant artikel om blodtyperna och vad man vet om bland annat deras evolutionära roll så långt (hint: förvånansvärt litet):

http://arstechnica.com/science/2014/07/whats-behind-your-blood-type/

Och om ni vill ge blod:

http://geblod.nu

Med vilket mått mätt

Det pratas en del om ”the quantified self” dessa dagar, en rörelse som så långt som möjligt försöker hitta sätt att mäta de många olika sidor vid människans existens. Kanske är det en naturlig följd av den moderna i-landsmänniskans fallenhet för navelbeskådande, gjord än starkare genom våra nya bästa kompisar och (mer eller mindre) trogne följesslagare smartlurarna.

Ett stort antal appar erbjuds som låter en på olika sätt logga aktiviter och händelser, allt från sömnkvalitet och mentalt mående till steglängd och puls. ”Lifelogging” kallas det visst. Är det mätbart så är det värdefullt – eller åtminstone i visst mån konkret.

Vad förutom det mätbara finns? Svårt att säga. Det mätbara är objektivt – färgen orange kan definieras som en rätt så specifik del av ljusets spektrum, med klara gränser definierade i form av ljusvågornas frekvenser. Upplevelsen av färgen orange däremot, den är svårfångad. Jag vet inte om min upplevelse av orange liknar din upplevelse av orange. Men upplevelsen finns väl ändå?

Det mätbara – det kvantifierbara – har en lockelse, självklart. Men jag undrar om något går förlorad. Tidigare generationer utväxlade brev, gärna handskrivna. Använde dagböcker för att få ett grepp om sina liv, sina tankar och sina känslor. Breven och böckerna kan läsas än idag, och ger oss i många fall ovärderliga inblick i en tid som inte längre finns.

Om framtida arkeologer gräver fram ett dammigt gammalt fickminne och på något vis lyckas inte bara läsa ettorna och nollorna lagrade däri, men även att förstå vad informationen representerar, vad får de veta? Någon sedan länge död människas tankar och funderingar, eller hur många steg vederbörande vandrade någon arbiträr dag (med pulskurvor och medelhastighet)?

Undrar på om inte en av de tidigaste proponenterna för det mätbara självet var Adrian – den 13 och ¾ år gamla huvudpersonen i åttiotalets TV-serie Adrian Moles hemliga dagbok. Varje vecka stängde han sin dörr och mätte – tja, låt oss kalla det sin personliga utveckling. Snorren. På sin vägg hade han ett färggrant stapelschema där han precist och noggrant fyllde i vad linjal eller måttband berättade.

Om jag minns rätt var titeln på schemat ”Norwegian Wood exports”.

Man ska inte lita på statistik. 

En kär vän har cancer

Ungefär var tredje person får någon gång i sitt liv en cancerrelaterad diagnos. Det betyder att man i det närmsta är garanterad att någon man känner eller är i släkt med får diagnosen, om man själv skulle vara så lyckligt lottad att tillhöra de två tredjedelar som inte tvingas hantera cellgiftbehandling och andra terapiformer.

Många i min släkt har dött av cancer – några kämpar mot sjukdomen just nu. Min kära vän är inte blodsrelaterad med mig – vi är inte ens av samma art. Men ändå känns det som om något stort och grått klampat in i vardagslivet. Den tidiga sommarens frodiga skönhet tappar lite av sin lyster.

Hon är en gammal dam nu – 11 år är mycket för en molosser-hund. Mastiffer blir sällan så gamla – deras framavlade tyngd ger en högre påfrestning på deras kroppar och skelett än vad urhunden i dem, deras anfader, kan hantera.

Än har vi ingen säker diagnos. Det fanns inte tid till röntgen idag – så kanske det bara var den ena tumören? Kanske hennes kropp är fri från metastaser, kanske vi haft turen att hitta den enda samlingen av sjuka celler?

Vi får se. Cancer är den stora mördaren, för djur och människor. En tanke i dag till alla som har nära och kära (tvåbenta och annat) som kämpar mot sjukdomen, eller som själva sliter med den.

Vardagsafasi

Ordet ligger ju där och väntar. Retas. Precis utom synhåll, rätt bakom hörnet. Du vet att du kan ordet, namnet, begreppet, vad det nu är. Men irriterande ofta när du vill använda det, bläddra fram till just det ordet i ditt mentala anteckningsblock, så är det blankt. Finns inget där, annat än vissheten om att jamen det var då det jävligaste… jag VET ju det här!

Under en period hade jag en lista på tre saker som jag aldrig kunde komma ihåg: Namnet på skådespelaren Stefan Sauk, namnet på brädspelet Backgammon, och en sak till. Som jag glömt.

Det riktigt störande är att det varierar. Under en längre tid nu har jag haft svårt att komma ihåg ordet ”rucola”. Italienskt ogräs, pepprig i smaken, finfint i salladen. När det ordet till slut fastnar i det teflonträsk jag kallar mitt minne, så kommer det ersättas med något annat ord. Eller något namn.

Nu är ju afasi en medicinsk term med mycket specifik innebörd, men i folkmun används det ofta för just de situationer jag beskrivit – när man inte kommer ihåg ord eller namn man egentligen vet.

Men testa detta: Nästa gång du råkar ut för det här, tänk efter. Du kommer nämligen garanterad att komma ihåg ordet ”afasi”.

Det blir liksom lite surrealistiskt

Vi lever i ett konsumtionssamhälle, där olika krafter försöker påverka vad vi köper, vad vi lägger pengar på. Vem vill du vara? Hur vill du uppfattas? Visa din unika och spännande personlighet – använd det här schampot, den här deodoranten, drick den här läsken!

Pressen mot mig som man finns där, men verkar inte kunna jämföras med den press som riktas mot kvinnor. Ett konstant brus av köpuppmaningar, löst knutna till vaga löften om succé, lycka och sex appeal. Till och från övertygar jag mig själv om att jag är luttrad. Att det inte finns något kvar som kan överraska mig, att jag sett de grepp som finns.

Fel, självklart. På någon reklamfinansierad TV-kanal ställs följande fråga:

”Vad gör du för att få vackra armhålor?”

Seriöst? Vad i hela friden har de rökt som kom på det där...

Visst, det finns en massiv press riktat mot kvinnor rörande utseende. Tydligen är det jätteviktigt att de aldrig vilar i sin kamp mot rynkor, kilon, ofräsch hy och så vidare. Reklamen säger så. Renrakade ben, svallande lockar, glimten i ögat trotts dubbelarbete och viktväktarångest.

Kvinnan ses. Bedöms. Det är en del av vår kultur som många försöker kämpa emot. Dock inte reklambranschen.

”Vad gör du för att få vackra armhålor?” frågar de. Även armhålorna ska beskådas och bedömas.

”Figurklippning, grönfärg och hempermanent. Och så har jag tatuerat in en liten kissekatt – den är jättesöt och ser ut som att den jagar en boll när jag lyfter på armen så här.”

Ska det vara surrealistiskt så ska det vara surrealistiskt.

Tsunami i morronkaffet

Ting Tar Tid är en devis jag minns från min tid vid Organisasjonskontoret på norska Arbeidsdirektoratet (samt ”Utveckling kostar” och ”nej fan, nu tar vi lunch”). Detta var någonstans kring millennieskiftet, och The World Wide Web var en rätt ny mojäng som varken privatpersoner eller myndigheter egentligen visste vad man skulle göra med. Visst, det fanns bilder på kattungar redan då, men man var knappt på ”Webb 1.0”-stadiet. Så kallade sociala medier hade – om de alls fanns, jag minns ej – inte slagit genom än.

Och saker tog sin tid. En ”major beef” mellan representanter för olika politiska synpunkter kunde utspelas över veckor, gärna med dagspressens debattsidor som arena. Om någon sade eller gjorde något hiskelig dumt eller på annat sätt gav uttryck för att ha haft otur när de tänkte, så tog det liksom några dagar innan analyserna och replikerna kom upp i marschfart, och om cirkusen höll vid sig någon vecka fick man kanske se en välregisserad pudel från någon av de inblandade. Man hade liksom tid att bygga upp förväntningarna.

Nu däremot. Nu går det i en jädrans fart. När någon stackars sate flyttade ”Tintin i Kongo” 10 meter i en och samma byggnad var katastrofen ett faktum efter knappa timmen, och vederbörande tog Time-Out samma eftermiddag. Och när Miljöpartiets språkrör i måndags råkade klanta till någon formulering rörande den rätt icke-kontroversiella synpunkten att man borde kunna förvänta lite hyfs även på nätet, var pudeln ett faktum inom 45 minuter. Man får liksom inte tid att riktigt njuta av kontroverserna – det är inte vad som sägs som är viktigt längre, men att man säger det snabbt som tusan. Helst först.

Sedan glöms det, för nästa mediachock eller kränkthetsdynamo står och väntar.

Kanske lika bra.

Ska jag ta mig en kopp till?

Neurossockar

I dessa tider av rättshaveristiskt kränkthetsvurmande bör jag kanske vara försiktig med att allt för lättvindigt använda en term som definierats inom psykiatrisk terminologi. Men jag tar en chans. Sue me.

Dessutom, termen ifråga är ”neuros”, och när den moderna sinnebilden av en neurotiker lutar åt Woody Allen torde fältet vara i visst mån öppet för tolkningar. Visst, min lilla neuros – om det ens är en sådan – är mycket beskedlig jämfört med de praktneuroser som till och från paraderas av större eller mindre profiler i sociala medier. Ping Birro.

Det hela började med att jag behövde sockar. Vanliga, diskreta och gärna billiga sockar. Då jag sedan länge har närt en djup avsky inför att beträda etablissemang vars specialitet är att sälja kläder, valde jag att förlägga min inköpsrond till en välsorterad butik inom verktyg, bygg, hus, trädgård, elektronik och fan och hans moster. Nej, inte giganten i Insjön.

Mellan gummistövlar och arbetssko med och utan stålhätta, yxor, sågar, vattenslangar och vindrutetorkare hittade jag det jag sökte: Sockar. Ett 7-pack. Billiga, rimlig kvalitet. De var även märkta med veckodagarna – på engelska visserligen, men ingen större utmaning för en polyglott som jag. (Kanske mer korrekt att kalla mig tri-glott, med svenska, norska och engelska, men ändå…)

Väl hemma var jag nöjd med mitt klipp i flera dagar, dock började glädjen efter en stund att naggas i kanten. Var jag verkligen tvungen att hålla mig till ”Monday”-sockar på måndagen? Vad om jag blandade lite? Min garderob har till sin natur en dragning åt det kaotiska, och det tog inte lång tid innan tvättlinan uppvisade blandade par, där en tisdagssocka oförskämd beblandade sig med en fredagssocka (eller än värre – en lördagssocka!).

Det slog mig att det här kanske var en liten vardagsneuros. Att jag inte borde låta den få fäste, i och med att jag som person inte egentligen är så väldigt neurotisk. Kanske jag bara kunde låta bli att bry mig – kanske min skamlösa användning av söndagssockar på en veckodag även kunde vara ett tecken på en viss ungdomlig upproriskhet!

Men tänk om någon såg? På jobbet till exempel. Eller på pendeltåget. Vad skulle de säga? Vad skulle de tro? Tanken störde mig mer än jag först torde erkänna, även för mig själv. Ett litet gruskorn i de dagliga rutinerna, en rubbning av vad jag trodde var rätt flexibla cirklar.

I långa perioder var jag mån om att inte använda mina veckodagsmärkta sockar ute bland civiliserat folk, dock var det ju så att jag hade införskaffat dem av en anledning: jag behövde sockar.

Numera har jag dock en lösning. Må vara att det är lite lätt neurotiskt, men de dagar jag nu har på mig något par av mina veckodagsmärkta sockar har jag också byxor långa nog att skymma dem.

Neurosbyxor.