Det blir liksom lite surrealistiskt

Vi lever i ett konsumtionssamhälle, där olika krafter försöker påverka vad vi köper, vad vi lägger pengar på. Vem vill du vara? Hur vill du uppfattas? Visa din unika och spännande personlighet – använd det här schampot, den här deodoranten, drick den här läsken!

Pressen mot mig som man finns där, men verkar inte kunna jämföras med den press som riktas mot kvinnor. Ett konstant brus av köpuppmaningar, löst knutna till vaga löften om succé, lycka och sex appeal. Till och från övertygar jag mig själv om att jag är luttrad. Att det inte finns något kvar som kan överraska mig, att jag sett de grepp som finns.

Fel, självklart. På någon reklamfinansierad TV-kanal ställs följande fråga:

”Vad gör du för att få vackra armhålor?”

Seriöst? Vad i hela friden har de rökt som kom på det där...

Visst, det finns en massiv press riktat mot kvinnor rörande utseende. Tydligen är det jätteviktigt att de aldrig vilar i sin kamp mot rynkor, kilon, ofräsch hy och så vidare. Reklamen säger så. Renrakade ben, svallande lockar, glimten i ögat trotts dubbelarbete och viktväktarångest.

Kvinnan ses. Bedöms. Det är en del av vår kultur som många försöker kämpa emot. Dock inte reklambranschen.

”Vad gör du för att få vackra armhålor?” frågar de. Även armhålorna ska beskådas och bedömas.

”Figurklippning, grönfärg och hempermanent. Och så har jag tatuerat in en liten kissekatt – den är jättesöt och ser ut som att den jagar en boll när jag lyfter på armen så här.”

Ska det vara surrealistiskt så ska det vara surrealistiskt.

Tsunami i morronkaffet

Ting Tar Tid är en devis jag minns från min tid vid Organisasjonskontoret på norska Arbeidsdirektoratet (samt ”Utveckling kostar” och ”nej fan, nu tar vi lunch”). Detta var någonstans kring millennieskiftet, och The World Wide Web var en rätt ny mojäng som varken privatpersoner eller myndigheter egentligen visste vad man skulle göra med. Visst, det fanns bilder på kattungar redan då, men man var knappt på ”Webb 1.0”-stadiet. Så kallade sociala medier hade – om de alls fanns, jag minns ej – inte slagit genom än.

Och saker tog sin tid. En ”major beef” mellan representanter för olika politiska synpunkter kunde utspelas över veckor, gärna med dagspressens debattsidor som arena. Om någon sade eller gjorde något hiskelig dumt eller på annat sätt gav uttryck för att ha haft otur när de tänkte, så tog det liksom några dagar innan analyserna och replikerna kom upp i marschfart, och om cirkusen höll vid sig någon vecka fick man kanske se en välregisserad pudel från någon av de inblandade. Man hade liksom tid att bygga upp förväntningarna.

Nu däremot. Nu går det i en jädrans fart. När någon stackars sate flyttade ”Tintin i Kongo” 10 meter i en och samma byggnad var katastrofen ett faktum efter knappa timmen, och vederbörande tog Time-Out samma eftermiddag. Och när Miljöpartiets språkrör i måndags råkade klanta till någon formulering rörande den rätt icke-kontroversiella synpunkten att man borde kunna förvänta lite hyfs även på nätet, var pudeln ett faktum inom 45 minuter. Man får liksom inte tid att riktigt njuta av kontroverserna – det är inte vad som sägs som är viktigt längre, men att man säger det snabbt som tusan. Helst först.

Sedan glöms det, för nästa mediachock eller kränkthetsdynamo står och väntar.

Kanske lika bra.

Ska jag ta mig en kopp till?