Vardagsafasi

Ordet ligger ju där och väntar. Retas. Precis utom synhåll, rätt bakom hörnet. Du vet att du kan ordet, namnet, begreppet, vad det nu är. Men irriterande ofta när du vill använda det, bläddra fram till just det ordet i ditt mentala anteckningsblock, så är det blankt. Finns inget där, annat än vissheten om att jamen det var då det jävligaste… jag VET ju det här!

Under en period hade jag en lista på tre saker som jag aldrig kunde komma ihåg: Namnet på skådespelaren Stefan Sauk, namnet på brädspelet Backgammon, och en sak till. Som jag glömt.

Det riktigt störande är att det varierar. Under en längre tid nu har jag haft svårt att komma ihåg ordet ”rucola”. Italienskt ogräs, pepprig i smaken, finfint i salladen. När det ordet till slut fastnar i det teflonträsk jag kallar mitt minne, så kommer det ersättas med något annat ord. Eller något namn.

Nu är ju afasi en medicinsk term med mycket specifik innebörd, men i folkmun används det ofta för just de situationer jag beskrivit – när man inte kommer ihåg ord eller namn man egentligen vet.

Men testa detta: Nästa gång du råkar ut för det här, tänk efter. Du kommer nämligen garanterad att komma ihåg ordet ”afasi”.

"Falska vänner"

”Det var väl rätt enkelt för dig som norsk att lära svenska? Språken är ju så lika!”

Låt oss kalla det ”a work in progress”.

Visst, svenska och norska språken har vissa likheter. Stora sådana även. Det finns språkforskare och lingvister som gladeligen påpekar att det inom svenska språket finns dialekter som skiljer sig mer från rikssvenskan än vad norska gör. Det samma återfinns i norskan, så jodå, de språkliga likheterna finns där.

Likväl är det i min erfarenhet vissa egenskaper i förhållandet mellan broderländernas språk som gör en inlärning lite mindre rättfram än man skulle tro. Jag väljer att tänka på det som en frånvara av friktion.

Vissa språkliga element går igen mellan språken, med miniskulösa skillnader i betydelse. Dock viktiga. Låt oss ta ordet ”tråkig” som exempel. Om vi ska översätta det till engelska så kanske man som en första impuls griper till ordet ”boring”. På norska ”kjedelig”. Men det finns flera betydningar av ”tråkig” än som så.

”Vad säger du, har din faster dött? Va tråkigt!” Gör en direkt översättning av detta, och se ditt sociala liv skrumpna in och dö.

Det kan ta tid att upptäcka den här sortens nyanser. Särskilt då det nordiska lynnet ligger åt ”hålla käften och lossas som inget” om någon råkar säga lite fel.

Ett annat exempel ligger i ordet ”anledning”. Här är klurigheten än mer subtil, då precis samma ord också finns på norska, men med rätt annorlunda innebörd. På norska har ordet ”anledning” betydningen ”möjlighet”.

Ponera att någon inviterat dig till ett möte, och du har inte möjlighet att komma. Du avböjer, med orden ”Beklagar, jag har inte anledning att komma”. Svaret verkar nästan otrevligt, eller hur? Va tråkigt.

Detta är exempel på det som kan kallas falska vänner språken emellan. Och det finns MÅNGA av dem, redo att när som helst hoppa fram från skuggan och sticka en välslipad dolk av lingvistisk svekfullhet i ryggen på de intet ont anande.

För de mer intresserade rekommenderar jag följande Wikipedia-sida: Lista över falska vänner mellan de nordiska språken.

Har du egna exempel på falska språkliga vänner? Kommenterar gärna!