Vardagsafasi

Ordet ligger ju där och väntar. Retas. Precis utom synhåll, rätt bakom hörnet. Du vet att du kan ordet, namnet, begreppet, vad det nu är. Men irriterande ofta när du vill använda det, bläddra fram till just det ordet i ditt mentala anteckningsblock, så är det blankt. Finns inget där, annat än vissheten om att jamen det var då det jävligaste… jag VET ju det här!

Under en period hade jag en lista på tre saker som jag aldrig kunde komma ihåg: Namnet på skådespelaren Stefan Sauk, namnet på brädspelet Backgammon, och en sak till. Som jag glömt.

Det riktigt störande är att det varierar. Under en längre tid nu har jag haft svårt att komma ihåg ordet ”rucola”. Italienskt ogräs, pepprig i smaken, finfint i salladen. När det ordet till slut fastnar i det teflonträsk jag kallar mitt minne, så kommer det ersättas med något annat ord. Eller något namn.

Nu är ju afasi en medicinsk term med mycket specifik innebörd, men i folkmun används det ofta för just de situationer jag beskrivit – när man inte kommer ihåg ord eller namn man egentligen vet.

Men testa detta: Nästa gång du råkar ut för det här, tänk efter. Du kommer nämligen garanterad att komma ihåg ordet ”afasi”.

Högsäsong

Viltjourens högsäsong är officiellt igång. De senaste veckorna har vi haft larm varje dag, till och från flera gånger om dagen. Oftast är det bara frågan om folk som har sett något djur eller någon djurunge - en harpalt som trycker, en trastunge under spirean, en vimsig igelkott vid komposten - och undrar om allt är som det ska och om de kan hjälpa.

Att besvara sådana frågor är faktiskt något av det viktigaste vi gör - att vi är någon med kunskap som allmänheten kan vända sig till och känna att de blir tagna på allvar. 

Tyvärr är det inte alltid det räcker med att svara på frågor. Av och till är det problem på riktigt - en dehydrerad igelkott eller ekorrungar vars mamma blivit dödad av en katt. (I parentes anmärks: en liten bjällra på kattens halsband kan rädda otaliga vilda djur, #protip.)

Just nu sitter vi med 7 föräldralösa ekorrungar och en hundbiten igelkott. Vi har släppt en grönsiska som kom in efter något trauma, och har tagit bort en bergfink som efter några veckors vård och omsorg inte visade tecken på att kunna klara sig i det vilda. Nu i eftermiddags lät vi en harpalt somna in - den hade enligt veterinären någon form av neurologisk och ryggradsrelaterad missbildning, så sannolikt var det därför den hade övergivits av sin mamma. Naturen är ett jävligt tufft ställe att växa upp. Få gör det. För vissa arter väldigt få - ca 3 av 10 harpaltar når vuxen och könsmogen ålder.

Dagarna börjar tidigt nu - när djurungarna är riktigt små ska de ha första matning någonstans mellan 05:00 och 06:00. Därefter är det matning någon gång varannan eller tredje timme tills det blir mörkt. Jag startade dagen med att ge valpmjölksersättning till 7 ekorrungar med högst varierande grad av samarbetsvilja. 

Det finns värre sätt att starta dagen. 

Här hittar du Rättviks viltjours hemsida om du är nyfiken, och i och med att det är vår och naturen är full av djurungar: här finns lite tips om vad du ska och inte ska göra. 

Halsfluss och maskrosor

Vad jag först trodde var en liten reaktion på pollen har nu visat sig ha större ambitioner, så för att göra dagens blogginlägg kort och till mestadels fri från onödig självömkan: Här är några maskrosor. 

Vassego!

Det går trögt...

Somliga dagar är det extra brant. Kaffet tar inte. Sömnen hänger kvar som grus i ögonen. Kreativiteten skiner med sin frånvaro och goda idéer är sådant som händer andra.

Har en deadline idag - lite skrivande som måste göras. Inte bloggande.

"I like deadlines. I like the whooshing sound they make when they pass by." -- D. Adams

Det lilla jag har av energi får gå med till jobb, och några krampaktiga skrivpass utöver dagen. Sakta men säkert får det gå. Som min lilla kompis på bilden.

(EDIT: Jag bör antingen vara mer vaken när jag publicerar blogginlägg, eller dubbelkolla mina citat. Visst är det den allt för tidigt bortgångna Douglas som yttrade det. Tack John!)

Det blir liksom lite surrealistiskt

Vi lever i ett konsumtionssamhälle, där olika krafter försöker påverka vad vi köper, vad vi lägger pengar på. Vem vill du vara? Hur vill du uppfattas? Visa din unika och spännande personlighet – använd det här schampot, den här deodoranten, drick den här läsken!

Pressen mot mig som man finns där, men verkar inte kunna jämföras med den press som riktas mot kvinnor. Ett konstant brus av köpuppmaningar, löst knutna till vaga löften om succé, lycka och sex appeal. Till och från övertygar jag mig själv om att jag är luttrad. Att det inte finns något kvar som kan överraska mig, att jag sett de grepp som finns.

Fel, självklart. På någon reklamfinansierad TV-kanal ställs följande fråga:

”Vad gör du för att få vackra armhålor?”

Seriöst? Vad i hela friden har de rökt som kom på det där...

Visst, det finns en massiv press riktat mot kvinnor rörande utseende. Tydligen är det jätteviktigt att de aldrig vilar i sin kamp mot rynkor, kilon, ofräsch hy och så vidare. Reklamen säger så. Renrakade ben, svallande lockar, glimten i ögat trotts dubbelarbete och viktväktarångest.

Kvinnan ses. Bedöms. Det är en del av vår kultur som många försöker kämpa emot. Dock inte reklambranschen.

”Vad gör du för att få vackra armhålor?” frågar de. Även armhålorna ska beskådas och bedömas.

”Figurklippning, grönfärg och hempermanent. Och så har jag tatuerat in en liten kissekatt – den är jättesöt och ser ut som att den jagar en boll när jag lyfter på armen så här.”

Ska det vara surrealistiskt så ska det vara surrealistiskt.

Ögonen i marken

Dagens inlägg blir lite kort - kursträff i Motala. Bara en liten påminnelse om värdet av att ha ögonen med sig, för kanske man även kan hitta kärleken...

Tsunami i morronkaffet

Ting Tar Tid är en devis jag minns från min tid vid Organisasjonskontoret på norska Arbeidsdirektoratet (samt ”Utveckling kostar” och ”nej fan, nu tar vi lunch”). Detta var någonstans kring millennieskiftet, och The World Wide Web var en rätt ny mojäng som varken privatpersoner eller myndigheter egentligen visste vad man skulle göra med. Visst, det fanns bilder på kattungar redan då, men man var knappt på ”Webb 1.0”-stadiet. Så kallade sociala medier hade – om de alls fanns, jag minns ej – inte slagit genom än.

Och saker tog sin tid. En ”major beef” mellan representanter för olika politiska synpunkter kunde utspelas över veckor, gärna med dagspressens debattsidor som arena. Om någon sade eller gjorde något hiskelig dumt eller på annat sätt gav uttryck för att ha haft otur när de tänkte, så tog det liksom några dagar innan analyserna och replikerna kom upp i marschfart, och om cirkusen höll vid sig någon vecka fick man kanske se en välregisserad pudel från någon av de inblandade. Man hade liksom tid att bygga upp förväntningarna.

Nu däremot. Nu går det i en jädrans fart. När någon stackars sate flyttade ”Tintin i Kongo” 10 meter i en och samma byggnad var katastrofen ett faktum efter knappa timmen, och vederbörande tog Time-Out samma eftermiddag. Och när Miljöpartiets språkrör i måndags råkade klanta till någon formulering rörande den rätt icke-kontroversiella synpunkten att man borde kunna förvänta lite hyfs även på nätet, var pudeln ett faktum inom 45 minuter. Man får liksom inte tid att riktigt njuta av kontroverserna – det är inte vad som sägs som är viktigt längre, men att man säger det snabbt som tusan. Helst först.

Sedan glöms det, för nästa mediachock eller kränkthetsdynamo står och väntar.

Kanske lika bra.

Ska jag ta mig en kopp till?