Varför gör min hjärna så här med mig?

"3DTomo" by Tomograph at de.Wikipedia - Transferred from de.Wikipedia; de:Image:3DTomo.jpg were it was uploaded by the author. Licensed under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 via Wikimedia Commons - http://commons.wikimedia.org/wiki/File:3DTomo.jpg#mediaviewer/File:3DTomo.jpg

Naivt nog har jag för mig till och från - åtminstone i svaga stunder - att min hjärna spelar på samma lag som resten av mig. Att vilka processer det än är som härjar runt där inne på så är de mig på något sätt till nytta.

Naivt, jag vet. För egentligen är jag ju helt på det rena med att mitt undermedvetne motarbetar mig. Till exempel när jag ska sova. Ligger där, hyfsat sömnig, hyfsat nöjd med dagen, sluter ögonen och låter mig forslas bort till drömmarnas land... icke.

Plötsligen är det något minne som dras fram, någon pinsamhet från ungdomsåren som fortfarande idag har makten att få mig att grämas och att skämmas så jag nästan blir illamående. Alltså, du där, mitt undermedvetne, vad fasiken håller du på med egentligen? Jag ska sova nu, behöver vilan innan en ny arbetsdag, och vad gör du? Drar fram minnen som gör mig klarvaken, illamående och ångestfull. Tack så jädrans mycket.

Och andra gånger, också under täcket och med huvudet mot kudden. Trött, genomtrött, men tankarna biter varandra i svansen och vill inte sluta. Runt och runt och runt och runt utan förlösning, utan lösning, bara en evig cirkel av misär i depressionskarusellen min hjärna bestämt sig för att bli. Komplett med lite småfalsk musik från ett mekaniskt orgel.

Nej, mitt undermedvetne och jag spelar inte alltid på samma lag. Men till och från kan jag få lite hjälp därifrån. Som när jag tänker på något problem, eller försöker komma ihåg något där någonstans på utkanten av minnet. Då kan jag ofta slappna av, läsa något underhållande, spela en låt på ukulelen eller gitarren, och plötsligen får jag svaret.

Undrar på hur det hade känts om det undermedvetne hela tiden hjälpte till. Kanske lite som att ha en klok, envis och lite smågalen kompis som hela tiden är där.

Man kan önska.

Att söka lärdom

4,7 kilo kunskap.

Internet är här för att stanna, åtminstone för den överskådliga framtiden. Och visst, det finns nackdelar. Näthat, människor som utnyttjas, fördomar som sprids och stärks i olika mer eller mindre extremistiska diskussionsforums ekokammare. 

Men det finns mycket bra också. Information om allt möjligt (och omöjligt) är bara ett sök bort, och folk delar gärna med sig av sina upptäckter och sina intressen. Lärdomsinstitutionerna har också börjat utnyttja nätet - de första klantiga försöken kring internetbaserad utbildning minns jag från sent 90-tal, och dagens olika erbjudanden har en helt annan och fascinerande grad av sofistikation. 

Böckerna ovan hör till den första läsperioden i ett 60 högskolepoängs distanskurspaket vid Uppsala Universitet. Kursen är kostnadsfri (åtminstone för mig), det som krävs förutom behörighet är lite pengar till studielitteraturen, en del tid och rejäla mängder med självdisciplin (just där är jag lite nervös...). Höstens tågpendlingstimmar ser ut att få ett meningsfullt innehåll. Kanske många inte vet det, men som svensk medborgare kan du kostnadsfritt (förutom tid och studielitteratur samt möjligen resor till olika träffar) ta del av massor med utbildningar vid svenska högskolor och universitet. Ett privilegium jag varmt kan rekommendera att ni använder er av.

För den som vill lära sig olika saker finns otroliga resurser i Sverige, men också internationellt. Vid MIT finns OpenCourseWare för allt från humaniora till kärnfysik, Khan Academy har mycket populära lektioner inom matte och IT, och via Coursera kan du lära dig allt från musikteori till 'forensic science' (hett tips till spirande deckarförfattare!). Själv har jag under sommaren följt den nämnda kursen i musikteori (för att få bort lite rost), en kurs i musikproduktion och en mycket fascinerande kurs i hur man lär sig att lära - allt utan att lägga annat än lite tid i potten. 

Verkar som jag blivit lite lätt beroende.

Att förbereda en bortgång

Det är kanske bara veckor kvar nu. Vår äldsta hund visar nya knölar och tumörer nästan varje dag, och hon orkar inte med promenader längre. Hon har ont, det vet vi, men en av rasens säregenheter är en extremt hög smärttröskel. Hon döljer det bra, busar med valpen och den näst äldsta hunden, har dragkamp med filtar och tåtar. Flåsar mycket, men kommer gärna och vill ha klapp. Aptiten är finfin, och nu är det fallfruktsäsong. Äppelfis.

Vi försöker så långt vi kan att vara ansvarstagande djurägare, och vi vet att hon måste få somna in inom kort. Ska vi ta henne bort nu, när hon fortfarande värkar ha viss behållning av livet? Eller ska vi vänta tills hon faktiskt inte orkar mer, tills det blir uppenbart att lidandet är för stort?

Det är svåra frågor, och vi måste hela tiden hålla koll på vårt egna själviska önskan om att ha henne hos oss så länge som möjligt. Vi kan inte låta det göra oss blinda för hennes behov, hennes trivsel.

För det mesta kan vi tänka och prata konstruktivt och saklig kring det hela. Vilken veterinär vi vill ska göra det, om det ska ske här hemma eller hos veterinären. Andra gånger gråter vi. Det är liksom lite overkligt att försöka förbereda sig mentalt. Obehagligt, självklart. Men - tror vi - nödvändigt. Vi vill inte att hennes sista veckor ska vara fyllda med lidande.

Och det kommer att göra ont när hon försvinner. Det kommer att ta tid att komma över det, att ta sig förbi. Vi har inga barn. Vi har våra hundar.

Och om några månader kanske vi kan tänka på vår Tejde med vemodig saknad hellre än smärtsam sorg. 11 år är mycket för en sydafrikansk mastiff.

På den här bilden är hon mycket yngre - 3-4 månader bara - och har precis upptäckt att kaninens bur innehåller godsaker såsom stångselleri. Det är sådant jag ska försöka tänka tillbaka på i månaderna som kommer.

Snart...

Några få dagar till, och vår lilla Apus apus är klar för himmelen den blå. Kort blogg idag för att SOMMAR.

Semestertid och rikedom

Två och en halv vecka kvar av semestern. Åker ingenstans, för många djur att ta hand om. Varmt. Magsjuka på andra veckan, gör inte många knop nu. Trött och energilös men vid hyfsat gott mod. Vi har nämligen jobbat lite på det där med rikedom.

Inte pengar och guld - den sortens rikedom är inte särskilt aktuell inom överskådlig framtid. Men en annan sorts rikedom.

Vi har köpt två begagnade cyklar, något vi borde ha gjort för länge sedan. Ni förstår, förstkommande lördag spelar Kraftwerk i Dalhalla, och vi bor 6 kilometer därifrån. Biljetter är inköpta sedan länge, och det kommer bli en fin liten utflykt. 

En annan sak vi köpt är fiskekort för fastboende (årskort, 200 kronor per skalle). Siljans abborrar och öringar ligger pyrt till. Detta är också rikedom.

Sedan så har vi den fantastiska naturen här i Dalarna, och himlen över Siljanstrakterna där molnen verkar frammejslade av det virke drömmar annars skapas av.

Definitivt rikedom.

 

Apus apus, en liten uppdatering

Det formligen kryllar av tornseglare nu. En av våra duktiga volontärer har hand om 3, och själva har vi för tillfället 4 individer. Alla mår finfint och är duktiga på att äta, så de växer märkbart från dag till dag.

Jag har redan visat några bilder av en av tornseglarna, senast för ungefär 11-12 dagar sedan. Så här ser den ut nu:

Och lite mer i ansiktshöjd:

Det är fortfarande någon vecka till den här lilla krabaten kan släppas, men redan nu kan man se vilken perfekt liten flygande varelse den kommer att bli. På nära håll verkar vuxna tornseglare ha en nära estetisk släktskap med delar av 1920-talets Art Deco...

Blodigt allvar

Bild: http://fayemedeson.com

Jag avskyr sprutor. Ogillar på riktigt - inte bara ett vagt obehag, men mardrömsogillar. Är det scener på film eller TV som visar hur nålen bryter huden så ser jag bort. Ska det tas blodprov så ser jag bort.

Lyckligt nog svimmar jag inte av dem - det finns många som gör det, men jag kan se en annan väg och låtsas som inget. Är det jag själv som får sticket kan jag också se bort och låtsas som inget.

Logiskt nog är det min avsky för sprutor och nålar som (åtminstone till stor del) fått mig att bli blodgivare. Eller tja, logiskt på det där lite "eh, vaddå?"-sättet. Jag lär mig att konfrontera en rädsla, och gör samtidigt något nyttigt. 

"Du är en positiv nolla", sade sjuksystern till mig. 

Man kunde tro jag fått en förnärmande komplimang, men jag har alltså blodtypen O positiv. Hade den varit O negativ så hade jag tillhört den lilla grupp människor som klassas som universella donatorer - deras blod kan ges till människor med alla andra blodtyper (förutom de med den så kallade Bombay fenotypen - kolla den länkade artikeln mot slutet). Om jag minns rätt så kan ca 75-80% av den skandinaviska befolkningen ta emot mitt blod. Det känns lite idiotiskt att vara stolt över detta, då det är frågan om en egenskap vid min biologi jag knappast har kontroll över eller har framskaffat själv. Allt blod är livräddande. Om inte själva blodet kan användas på studs så förädlas det vidare till plasma. 

Nåväl. 

Blodbankerna är livräddande institutioner, och jag hade aldrig trott att det skulle vara så himla enkelt att själv vara delaktig i att rädda liv. Du ligger i en rätt behaglig justerbar stol, kramar på en skumgummimojäng efter att någon duktig sköterska så snällt som möjligt punkterat din arm. Efter 5-10 minuter med trevligt småprat är det över, och 14 veckor senare (lite längre för kvinnor) är det tid för nästa donation. Och du har räddat liv.

Just där kan du se åt ett annat håll och låtsas som inget, och samtidigt rädda liv.

Här hittar ni en riktigt intressant artikel om blodtyperna och vad man vet om bland annat deras evolutionära roll så långt (hint: förvånansvärt litet):

http://arstechnica.com/science/2014/07/whats-behind-your-blood-type/

Och om ni vill ge blod:

http://geblod.nu