"Skräpfåglar"

Bild från Rättviks viltjour. Luftgevärskjuten duva. 

Har ni hört den termen förut? Det begreppet? Skräpfåglar, skräpdjur. Faunans avskräde. Naturens egna sopor.

Visst, vi människor har våra sätt att se naturen på. Plantor som stör våra odlingar och våra trädgårdar är ogräs. Djur som av någon anledning stör oss kallas skadedjur. Enorma resurser läggs ner på bekämpning av de olika slag – insekticider, växtgifter, råttgift, avskjutning, fällor.

Just termen skräpdjur stör mig. Utan att kunna bekämpa till exempel insekter eller gnagare som skadar grödor eller bär smitta så hade mänskligt lidande varit klart större, jag vet det.

Och samtidigt är det frågan djur som lyckas bra på grund av sin anpassningsförmåga och flexibilitet, på grund av sin klipskhet och sin förmåga att utnyttja sin omvärlds resurser på ett optimalt sätt. Som människan själv är de smarta opportunister.

De är kulturföljare. Människans och råttans historia är en del av samma täta väv. Kråkfåglar, fiskmåsar och duvor hör också till i denna väv. Våra städer är en konstgjord bergsmiljö som passar klippduvan utmärkt. Rikligt med mat finns för allihop, då vi människor ju har en särskilt förmåga att skräpa ner omkring oss. Det ymniga flödet av smulor som trillar ner från den västliga civilisationens bord ger feta och välmående duvor, stora flockar av kajor, råttkolonier som lätt kan konkurrera med städerna ifråga vad angår individtal.

De följer oss. Och vi kallar dem skräpdjur, värdelösa. De lever av vårt skräp, det vi slänger omkring oss.

Vi rehabiliterar skadade fåglar och vilt. Till och från får vi kommentarer – ”Jaha, så ni tar emot skräpfåglar också?”

Och vi tänker på de duvor och skator vi tagit emot. Påkörda, trafikskadade. Eller skjutna med luftgevär. Levande, intelligenta varelser som både kan känna smärta och rädsla.

”Skräpfåglar”.

Vi har fått bra träning i att bandagera och plåstra om representanter för dessa fascinerande – och av många så avskydda – arter. Träning som också kommer de mer exotiska och imponerande arterna till godo.

Inte bara gillar vi dessa fåglar, men det är också väldigt trevligt att finputsa sin hanteringsteknik och sitt bandagemönster på individer som inte är ute efter att riva ut ögonen på en.

Vi skräpar ner, de lever av det. Det betyder inte att dessa djur är skräp.

Fri vilja

Bild: Wikimedia

Filosofiska frågor är just filosofiska av en anledning. De kan vara små petitesser eller stora nog att omvälva hur en människa ser på universum och sig själv. Och de är sällan enkla att svara på – man kan även påstå att om man tror sig ha ett svar så har man inte förstått frågan.

En klassiker är frågan om huruvida vi människor har fri vilja. Inom religiöst tänkande är den fria viljan ofta använt som ett svar på teodicé-problemet – alltså svårigheten att få idéen om en allsmäktig, allvetande och god gudom som älskar oss att harmoniera med en värld som bevisligen är full av fasa och lidande. Människans fria vilja öppnade dörren på glänt så att ondskan kunde smita in (och här kan vi ju passa på att lite lätt misogynistiskt lägga skulden på kvinnan, Eva, som pratade med någon reptil om en frukt av något slag), och voilá, världen suger medan gudomen ifråga fortfarande kan hållas för att vara allgod. Hur man lyckas acceptera barncancer i just denna sortens teologisk akrobatik vet jag inte.

Hur som helst – har vi fri vilja? Det är en av frågorna jag vill ställa idag. Det finns en till, och den kommer mot slutet.

Ett klassiskt sätt att problematisera den fria viljan är att säga som så: föreställ dig att vi vid någon tidpunkt kan veta allt om alla bestånddelar av universum – alla objekt, alla partiklar, alla rörelser. Då borde man kunna förutsäga allt som händer därefter (visst, lite osäkerhet på kvantmekanikplanet, men för tankeexperimentets skuld...). Bland de saker som händer därefter finns också våra tankar och våra handlingar. Kan vi då sägas ha fri vilja, när allt vi gör, tänker och säger redan är förutbestämt?

Och det är inte bara tankeexperiment.

Neurofysiologisk forskning har de senare åren kunnat visa på några intressanta resultat (Benjamin Libet började med denna sortens forskning redan kring 1980): Det har visat sig att hjärnan uppvisar mönster i samband medvetna val – eller snarare, inför val vi själva tror vi gör medvetet. Vi kan påvisa aktivitet i synapser på ett sådant sätt att man genom analys även kan utröna vilket val personen ifråga gjort.

Problemet är att denna hjärnaktivitet kommer så mycket som 1,5 sekunder innan valet ifråga. 1,5 sekunder innan vi själva är medvetna om att vi valt A framför B. Innan vi själva vet att vi valt något finns det alltså redan aktivitet i hjärnan som indikerar att A har valts.

Mer om detta kan ni bland annat hitta här, samt en mycket bättre utläggning kring de filosofiska problemen (Daniel Dennett är en av de större profilerna inom modern philosophy of mind): http://www.prospectmagazine.co.uk/features/are-we-free

Nu, min andra fråga.

Om det så skulle vara att vi inte har en fri vilja, betyder det något egentligen?

Hur jag än vrider och vänder på det så upplever jag mig själv som en fri aktör, som en medvetenhet som har en fri vilja. Om det skulle visa sig att denna upplevelse av frihet inte har faktiskt stöd i verkligheten så är upplevelsen fortfarande en upplevelse. Något jag upplever i mötet med omvärlden. På samma sätt som att musik egentligen inte finns där som annat än vibrationer i luft, skapade av hammarens slag mot flygelns strängar, mottagna i mitt öra innan hjärnan förvandlar svängningarna till något jag känner igen som Bachs Goldbergvariationer.

Jag lutar mot att det inte spelar någon roll.

Jag kan när som helst välja att ombestämma mig. Möjligen även 1,5 sekunder innan jag gjort så.