Semestertid och rikedom

Två och en halv vecka kvar av semestern. Åker ingenstans, för många djur att ta hand om. Varmt. Magsjuka på andra veckan, gör inte många knop nu. Trött och energilös men vid hyfsat gott mod. Vi har nämligen jobbat lite på det där med rikedom.

Inte pengar och guld - den sortens rikedom är inte särskilt aktuell inom överskådlig framtid. Men en annan sorts rikedom.

Vi har köpt två begagnade cyklar, något vi borde ha gjort för länge sedan. Ni förstår, förstkommande lördag spelar Kraftwerk i Dalhalla, och vi bor 6 kilometer därifrån. Biljetter är inköpta sedan länge, och det kommer bli en fin liten utflykt. 

En annan sak vi köpt är fiskekort för fastboende (årskort, 200 kronor per skalle). Siljans abborrar och öringar ligger pyrt till. Detta är också rikedom.

Sedan så har vi den fantastiska naturen här i Dalarna, och himlen över Siljanstrakterna där molnen verkar frammejslade av det virke drömmar annars skapas av.

Definitivt rikedom.

 

Apus apus, en liten uppdatering

Det formligen kryllar av tornseglare nu. En av våra duktiga volontärer har hand om 3, och själva har vi för tillfället 4 individer. Alla mår finfint och är duktiga på att äta, så de växer märkbart från dag till dag.

Jag har redan visat några bilder av en av tornseglarna, senast för ungefär 11-12 dagar sedan. Så här ser den ut nu:

Och lite mer i ansiktshöjd:

Det är fortfarande någon vecka till den här lilla krabaten kan släppas, men redan nu kan man se vilken perfekt liten flygande varelse den kommer att bli. På nära håll verkar vuxna tornseglare ha en nära estetisk släktskap med delar av 1920-talets Art Deco...

Blodigt allvar

Bild: http://fayemedeson.com

Jag avskyr sprutor. Ogillar på riktigt - inte bara ett vagt obehag, men mardrömsogillar. Är det scener på film eller TV som visar hur nålen bryter huden så ser jag bort. Ska det tas blodprov så ser jag bort.

Lyckligt nog svimmar jag inte av dem - det finns många som gör det, men jag kan se en annan väg och låtsas som inget. Är det jag själv som får sticket kan jag också se bort och låtsas som inget.

Logiskt nog är det min avsky för sprutor och nålar som (åtminstone till stor del) fått mig att bli blodgivare. Eller tja, logiskt på det där lite "eh, vaddå?"-sättet. Jag lär mig att konfrontera en rädsla, och gör samtidigt något nyttigt. 

"Du är en positiv nolla", sade sjuksystern till mig. 

Man kunde tro jag fått en förnärmande komplimang, men jag har alltså blodtypen O positiv. Hade den varit O negativ så hade jag tillhört den lilla grupp människor som klassas som universella donatorer - deras blod kan ges till människor med alla andra blodtyper (förutom de med den så kallade Bombay fenotypen - kolla den länkade artikeln mot slutet). Om jag minns rätt så kan ca 75-80% av den skandinaviska befolkningen ta emot mitt blod. Det känns lite idiotiskt att vara stolt över detta, då det är frågan om en egenskap vid min biologi jag knappast har kontroll över eller har framskaffat själv. Allt blod är livräddande. Om inte själva blodet kan användas på studs så förädlas det vidare till plasma. 

Nåväl. 

Blodbankerna är livräddande institutioner, och jag hade aldrig trott att det skulle vara så himla enkelt att själv vara delaktig i att rädda liv. Du ligger i en rätt behaglig justerbar stol, kramar på en skumgummimojäng efter att någon duktig sköterska så snällt som möjligt punkterat din arm. Efter 5-10 minuter med trevligt småprat är det över, och 14 veckor senare (lite längre för kvinnor) är det tid för nästa donation. Och du har räddat liv.

Just där kan du se åt ett annat håll och låtsas som inget, och samtidigt rädda liv.

Här hittar ni en riktigt intressant artikel om blodtyperna och vad man vet om bland annat deras evolutionära roll så långt (hint: förvånansvärt litet):

http://arstechnica.com/science/2014/07/whats-behind-your-blood-type/

Och om ni vill ge blod:

http://geblod.nu

Mycket ska hinnas med på kort tid

Vi ser gärna sommaren som en tid för att slappna av, ta det lugnt, njuta solskenet (i det mån det finns) och naturen. För andra är sommaren den tid då allt ska hinnas med - man ska födas, lära sig allt som behövs för att klara sig, ta till sig nog näring för att klara vintern eller migrationen.

Saker går i en rasande fart. Det här är vad vår lilla skyddsling tornseglaren hunnit med sedan förra gången - alltså på en vecka:

Den vägde 12 gram när den kom till oss - nu väger den 31 gram. Det är svårt att sätta ord på hur fascinerande det är att se ungens utveckling från dag till dag. Jag känner mig - och vet att jag är - privilegierad.

Små mirakler

Vår för tillfället minsta skyddsling. "Apus apus", tornseglare. Åtminstone sannolikt - det kan vara svårt att artsbestämma fåglar när de är så unga som den här, kläckt för kanske 3 eller 4 dagar sedan. Den hörs ut som en tornseglare och den har tornseglarens klättrarfötter där alla tår är framvända - de kan enbart klättra uppåt, haka sig fast i klippväggar och byggnadsfasader.

Om 3-4 veckor kommer den här lilla rosa aliendinosaurien att ha fått sin fjäderdräkt, och kort tid därefter kommer dess vingar att vara långa nog till att korsa varandra bakom dess rygg. När vingarna blivit så långa att det är ungefär ett lillfinger från korsningen till vingspetsen är den klar att släppas fri. Då har den gått upp till cirka 60 gram och sedan ner till ungefär 45 gram igen - den enda fågelarten vi vet om som följer ett sådant mönster.

Att släppa en tornseglare är enkelt. Ett snällt kast upp i luften och den tar ett varv för att orientera sig innan den flyger sin väg. Den landar inte igen före om tidigast ett år. Sovande tornseglare har observerats i glidflykt på 3 000 meters höjd. 

Om du tycker verkligheten är tråkig har du bara inte undersökt den på riktigt nära håll.

Med vilket mått mätt

Det pratas en del om ”the quantified self” dessa dagar, en rörelse som så långt som möjligt försöker hitta sätt att mäta de många olika sidor vid människans existens. Kanske är det en naturlig följd av den moderna i-landsmänniskans fallenhet för navelbeskådande, gjord än starkare genom våra nya bästa kompisar och (mer eller mindre) trogne följesslagare smartlurarna.

Ett stort antal appar erbjuds som låter en på olika sätt logga aktiviter och händelser, allt från sömnkvalitet och mentalt mående till steglängd och puls. ”Lifelogging” kallas det visst. Är det mätbart så är det värdefullt – eller åtminstone i visst mån konkret.

Vad förutom det mätbara finns? Svårt att säga. Det mätbara är objektivt – färgen orange kan definieras som en rätt så specifik del av ljusets spektrum, med klara gränser definierade i form av ljusvågornas frekvenser. Upplevelsen av färgen orange däremot, den är svårfångad. Jag vet inte om min upplevelse av orange liknar din upplevelse av orange. Men upplevelsen finns väl ändå?

Det mätbara – det kvantifierbara – har en lockelse, självklart. Men jag undrar om något går förlorad. Tidigare generationer utväxlade brev, gärna handskrivna. Använde dagböcker för att få ett grepp om sina liv, sina tankar och sina känslor. Breven och böckerna kan läsas än idag, och ger oss i många fall ovärderliga inblick i en tid som inte längre finns.

Om framtida arkeologer gräver fram ett dammigt gammalt fickminne och på något vis lyckas inte bara läsa ettorna och nollorna lagrade däri, men även att förstå vad informationen representerar, vad får de veta? Någon sedan länge död människas tankar och funderingar, eller hur många steg vederbörande vandrade någon arbiträr dag (med pulskurvor och medelhastighet)?

Undrar på om inte en av de tidigaste proponenterna för det mätbara självet var Adrian – den 13 och ¾ år gamla huvudpersonen i åttiotalets TV-serie Adrian Moles hemliga dagbok. Varje vecka stängde han sin dörr och mätte – tja, låt oss kalla det sin personliga utveckling. Snorren. På sin vägg hade han ett färggrant stapelschema där han precist och noggrant fyllde i vad linjal eller måttband berättade.

Om jag minns rätt var titeln på schemat ”Norwegian Wood exports”.

Man ska inte lita på statistik.