onsdag 13 augusti 2014

Att förbereda en bortgång

Det är kanske bara veckor kvar nu. Vår äldsta hund visar nya knölar och tumörer nästan varje dag, och hon orkar inte med promenader längre. Hon har ont, det vet vi, men en av rasens säregenheter är en extremt hög smärttröskel. Hon döljer det bra, busar med valpen och den näst äldsta hunden, har dragkamp med filtar och tåtar. Flåsar mycket, men kommer gärna och vill ha klapp. Aptiten är finfin, och nu är det fallfruktsäsong. Äppelfis.

Vi försöker så långt vi kan att vara ansvarstagande djurägare, och vi vet att hon måste få somna in inom kort. Ska vi ta henne bort nu, när hon fortfarande värkar ha viss behållning av livet? Eller ska vi vänta tills hon faktiskt inte orkar mer, tills det blir uppenbart att lidandet är för stort?

Det är svåra frågor, och vi måste hela tiden hålla koll på vårt egna själviska önskan om att ha henne hos oss så länge som möjligt. Vi kan inte låta det göra oss blinda för hennes behov, hennes trivsel.

För det mesta kan vi tänka och prata konstruktivt och saklig kring det hela. Vilken veterinär vi vill ska göra det, om det ska ske här hemma eller hos veterinären. Andra gånger gråter vi. Det är liksom lite overkligt att försöka förbereda sig mentalt. Obehagligt, självklart. Men - tror vi - nödvändigt. Vi vill inte att hennes sista veckor ska vara fyllda med lidande.

Och det kommer att göra ont när hon försvinner. Det kommer att ta tid att komma över det, att ta sig förbi. Vi har inga barn. Vi har våra hundar.

Och om några månader kanske vi kan tänka på vår Tejde med vemodig saknad hellre än smärtsam sorg. 11 år är mycket för en sydafrikansk mastiff.

På den här bilden är hon mycket yngre - 3-4 månader bara - och har precis upptäckt att kaninens bur innehåller godsaker såsom stångselleri. Det är sådant jag ska försöka tänka tillbaka på i månaderna som kommer.


4 kommentarer:

  1. Inga roliga val. Pernilla /svxrt

    SvaraRadera
  2. Det är ett svårt beslut ni har framför er, att ansvara för ett älskat djurs liv . Tror ni gör det rätta, och märker när stunden är inne. För övrigt gillar jag din blogg skarpt! Dottern, snart 8 år, räddar redan nu skadade fåglar och smådjur som min katta släpar hem. När hon är stor vill hon jobba med det som du gör : ) (hon har fått se delar av din blogg)

    SvaraRadera
  3. I'm reminded of Kipling's poem "His Apologies" - told from a dog's point of view, it ends like this:

    Master, pity Thy Servant! He is deaf and three parts blind.
    He cannot catch Thy Commandments. He cannot read Thy Mind.
    Oh, leave him not to his loneliness; nor make him that kitten's scorn.
    He hath had none other God than Thee since the year that he was born.

    Lord, look down on Thy Servant! Bad things have come to pass.
    There is no heat in the midday sun, nor health in the wayside grass.
    His bones are full of an old disease – his torments run and increase.
    Lord, make haste with Thy Lightnings and grant him a quick release!

    (Sorry - can't translate)

    The whole poem is here:
    http://www.poetryloverspage.com/poets/kipling/his_apologies.html

    SvaraRadera

Blogspots kommentarfunktion har visat sig vara lite skakig - om du inte lyckas kommentera med något standardkonto, testa gärna som anonym, eller med e-postadress/webbplats!

(Alla kommentarar granskas innan publicering, kan ta några timmar.)