onsdag 2 juli 2014

Med vilket mått mätt

Det pratas en del om ”the quantified self” dessa dagar, en rörelse som så långt som möjligt försöker hitta sätt att mäta de många olika sidor vid människans existens. Kanske är det en naturlig följd av den moderna i-landsmänniskans fallenhet för navelbeskådande, gjord än starkare genom våra nya bästa kompisar och (mer eller mindre) trogne följesslagare smartlurarna.

Ett stort antal appar erbjuds som låter en på olika sätt logga aktiviter och händelser, allt från sömnkvalitet och mentalt mående till steglängd och puls. ”Lifelogging” kallas det visst. Är det mätbart så är det värdefullt – eller åtminstone i visst mån konkret.

Vad förutom det mätbara finns? Svårt att säga. Det mätbara är objektivt – färgen orange kan definieras som en rätt så specifik del av ljusets spektrum, med klara gränser definierade i form av ljusvågornas frekvenser. Upplevelsen av färgen orange däremot, den är svårfångad. Jag vet inte om min upplevelse av orange liknar din upplevelse av orange. Men upplevelsen finns väl ändå?

Det mätbara – det kvantifierbara – har en lockelse, självklart. Men jag undrar om något går förlorad. Tidigare generationer utväxlade brev, gärna handskrivna. Använde dagböcker för att få ett grepp om sina liv, sina tankar och sina känslor. Breven och böckerna kan läsas än idag, och ger oss i många fall ovärderliga inblick i en tid som inte längre finns.

Om framtida arkeologer gräver fram ett dammigt gammalt fickminne och på något vis lyckas inte bara läsa ettorna och nollorna lagrade däri, men även att förstå vad informationen representerar, vad får de veta? Någon sedan länge död människas tankar och funderingar, eller hur många steg vederbörande vandrade någon arbiträr dag (med pulskurvor och medelhastighet)?

Undrar på om inte en av de tidigaste proponenterna för det mätbara självet var Adrian – den 13 och ¾ år gamla huvudpersonen i åttiotalets TV-serie Adrian Moles hemliga dagbok. Varje vecka stängde han sin dörr och mätte – tja, låt oss kalla det sin personliga utveckling. Snorren. På sin vägg hade han ett färggrant stapelschema där han precist och noggrant fyllde i vad linjal eller måttband berättade.

Om jag minns rätt var titeln på schemat ”Norwegian Wood exports”.


Man ska inte lita på statistik. 

2 kommentarer:

  1. Oh Lars! Det här var både roligt och insiktsfull - och sen länkade du till Adrian Mole! Norwegian Wood!! Made my day. :-D

    SvaraRadera
  2. Du startar tankar: Tänk om stenåldersmänniskorna var lika konstiga som vi, men på sitt sätt? Kanske har vi tolkat fynden fel? Men jag skulle i alla fall tro att det fanns någon stenålderskille som ägnade sig åt samma mätningar som Adrian Mole... :)

    SvaraRadera

Blogspots kommentarfunktion har visat sig vara lite skakig - om du inte lyckas kommentera med något standardkonto, testa gärna som anonym, eller med e-postadress/webbplats!

(Alla kommentarar granskas innan publicering, kan ta några timmar.)