Bild: http://fayemedeson.com
Jag avskyr sprutor. Ogillar på riktigt - inte bara ett vagt obehag, men mardrömsogillar. Är det scener på film eller TV som visar hur nålen bryter huden så ser jag bort. Ska det tas blodprov så ser jag bort.
Lyckligt nog svimmar jag inte av dem - det finns många som gör det, men jag kan se en annan väg och låtsas som inget. Är det jag själv som får sticket kan jag också se bort och låtsas som inget.
Logiskt nog är det min avsky för sprutor och nålar som (åtminstone till stor del) fått mig att bli blodgivare. Eller tja, logiskt på det där lite "eh, vaddå?"-sättet. Jag lär mig att konfrontera en rädsla, och gör samtidigt något nyttigt.
"Du är en positiv nolla", sade sjuksystern till mig.
Man kunde tro jag fått en förnärmande komplimang, men jag har alltså blodtypen O positiv. Hade den varit O negativ så hade jag tillhört den lilla grupp människor som klassas som universella donatorer - deras blod kan ges till människor med alla andra blodtyper (förutom de med den så kallade Bombay fenotypen - kolla den länkade artikeln mot slutet). Om jag minns rätt så kan ca 75-80% av den skandinaviska befolkningen ta emot mitt blod. Det känns lite idiotiskt att vara stolt över detta, då det är frågan om en egenskap vid min biologi jag knappast har kontroll över eller har framskaffat själv. Allt blod är livräddande. Om inte själva blodet kan användas på studs så förädlas det vidare till plasma.
Nåväl.
Blodbankerna är livräddande institutioner, och jag hade aldrig trott att det skulle vara så himla enkelt att själv vara delaktig i att rädda liv. Du ligger i en rätt behaglig justerbar stol, kramar på en skumgummimojäng efter att någon duktig sköterska så snällt som möjligt punkterat din arm. Efter 5-10 minuter med trevligt småprat är det över, och 14 veckor senare (lite längre för kvinnor) är det tid för nästa donation. Och du har räddat liv.
Just där kan du se åt ett annat håll och låtsas som inget, och samtidigt rädda liv.
Just där kan du se åt ett annat håll och låtsas som inget, och samtidigt rädda liv.
Här hittar ni en riktigt intressant artikel om blodtyperna och vad man vet om bland annat deras evolutionära roll så långt (hint: förvånansvärt litet):
Och om ni vill ge blod:
Jag är som du - ser bort när de ska sticka. Tycker inte alls om att se när de försöker punktera min ådra och tittar bort när det är sånt där blodiga operationer på teve (Greys anatomy). Fattar inte hur min dotter kunde bli läkare och tycka att det där är intressant men skönt att det finns de som har sådana intressen.
SvaraRaderaSjälv blev jag blodgivare så fort jag fick vid 18 års ålder. Har sen år efter år gett blod tills jag började få problem med att svimma efter tappningen och en dag blev jag tillsagd att de nog inte ville ha mitt blod för mitt järnvärde var alldeles för lågt. Nu, sen jag ätit glutenfritt i tre år är mina värden bättre än någonsin så det är nog dags att förnya "prenumerationen". Brukar tänka att det kanske är jag som behöver blod en dag, eller någon jag känner och då vill jag veta att jag varit med och bidragit.
Vad bra att din koständring har fungerat, fint att dina värden är bättre! Jag fick veta att mina järnvärden var aningen höga, så lite blodtappning med jämna mellanrum är mitt i prick. Jag har för mig att de ska kolla värdena vid nästa tappning, och det ska bli intressant att se om de bättrats eller inte.
SvaraRadera