Ting Tar Tid är en devis jag minns från min tid vid Organisasjonskontoret på norska Arbeidsdirektoratet (samt ”Utveckling kostar” och ”nej fan, nu tar vi lunch”). Detta var någonstans kring millennieskiftet, och The World Wide Web var en rätt ny mojäng som varken privatpersoner eller myndigheter egentligen visste vad man skulle göra med. Visst, det fanns bilder på kattungar redan då, men man var knappt på ”Webb 1.0”-stadiet. Så kallade sociala medier hade – om de alls fanns, jag minns ej – inte slagit genom än.
Och saker tog sin tid. En ”major beef” mellan representanter för olika politiska synpunkter kunde utspelas över veckor, gärna med dagspressens debattsidor som arena. Om någon sade eller gjorde något hiskelig dumt eller på annat sätt gav uttryck för att ha haft otur när de tänkte, så tog det liksom några dagar innan analyserna och replikerna kom upp i marschfart, och om cirkusen höll vid sig någon vecka fick man kanske se en välregisserad pudel från någon av de inblandade. Man hade liksom tid att bygga upp förväntningarna.
Nu däremot. Nu går det i en jädrans fart. När någon stackars sate flyttade ”Tintin i Kongo” 10 meter i en och samma byggnad var katastrofen ett faktum efter knappa timmen, och vederbörande tog Time-Out samma eftermiddag. Och när Miljöpartiets språkrör i måndags råkade klanta till någon formulering rörande den rätt icke-kontroversiella synpunkten att man borde kunna förvänta lite hyfs även på nätet, var pudeln ett faktum inom 45 minuter. Man får liksom inte tid att riktigt njuta av kontroverserna – det är inte vad som sägs som är viktigt längre, men att man säger det snabbt som tusan. Helst först.
Sedan glöms det, för nästa mediachock eller kränkthetsdynamo står och väntar.
Kanske lika bra.
Ska jag ta mig en kopp till?
Det går undan. Det kan bli lätt märkligt när twitterflödet fylls av ursäkter och förklaringar på nåt man inte ens hunnit märka att det hänt
SvaraRaderaJa det är nästan lite obehagligt hur fort det går och vilka drev som kan startas. Ibland utan att man kollar fakta innan och med förödande konsekvenser. Hörde när de ringde upp miljöpartisten och hon gjorde mycket bra ifrån sig när hon ursäktade sig och menade att politiker inte är ofelbara men att hon inte kan göra annat än erkänna sitt fel och rätta sig. Journalisten som intervjuade däremot gjorde inte lika bra ifrån sig när han fortsatte att trycka på vilken miss hon hade gjort. Minsta lilla höna kan göras till en örn. Samtidigt som man måste tänka sig för flera gånger innan man säger något så finns det människor som säger vad de vill och hur det vill (tänker på näthat). Men det förstås, det finns ju även en positiv sida av det hela, bra saker som sprids, inte att förglömma.
SvaraRadera