onsdag 2 april 2014

"Falska vänner"

”Det var väl rätt enkelt för dig som norsk att lära svenska? Språken är ju så lika!”

Låt oss kalla det ”a work in progress”.

Visst, svenska och norska språken har vissa likheter. Stora sådana även. Det finns språkforskare och lingvister som gladeligen påpekar att det inom svenska språket finns dialekter som skiljer sig mer från rikssvenskan än vad norska gör. Det samma återfinns i norskan, så jodå, de språkliga likheterna finns där.

Likväl är det i min erfarenhet vissa egenskaper i förhållandet mellan broderländernas språk som gör en inlärning lite mindre rättfram än man skulle tro. Jag väljer att tänka på det som en frånvara av friktion.

Vissa språkliga element går igen mellan språken, med miniskulösa skillnader i betydelse. Dock viktiga. Låt oss ta ordet ”tråkig” som exempel. Om vi ska översätta det till engelska så kanske man som en första impuls griper till ordet ”boring”. På norska ”kjedelig”. Men det finns flera betydningar av ”tråkig” än som så.

”Vad säger du, har din faster dött? Va tråkigt!” Gör en direkt översättning av detta, och se ditt sociala liv skrumpna in och dö.

Det kan ta tid att upptäcka den här sortens nyanser. Särskilt då det nordiska lynnet ligger åt ”hålla käften och lossas som inget” om någon råkar säga lite fel.

Ett annat exempel ligger i ordet ”anledning”. Här är klurigheten än mer subtil, då precis samma ord också finns på norska, men med rätt annorlunda innebörd. På norska har ordet ”anledning” betydningen ”möjlighet”.

Ponera att någon inviterat dig till ett möte, och du har inte möjlighet att komma. Du avböjer, med orden ”Beklagar, jag har inte anledning att komma”. Svaret verkar nästan otrevligt, eller hur? Va tråkigt.

Detta är exempel på det som kan kallas falska vänner språken emellan. Och det finns MÅNGA av dem, redo att när som helst hoppa fram från skuggan och sticka en välslipad dolk av lingvistisk svekfullhet i ryggen på de intet ont anande.

För de mer intresserade rekommenderar jag följande Wikipedia-sida: Lista över falska vänner mellan de nordiska språken.

Har du egna exempel på falska språkliga vänner? Kommenterar gärna!

7 kommentarer:

  1. Minns första gången jag hörde en dansk konsult, som vi betalade för hans arbetsinsats, säga "Hold da kaeft!". Det betyder alltså inte "håll käften", som tur är, för det är inte lämpligt att säga till kunder. Istället är det ett utrop av förvåning ungeför "Nä, det menar du inte, är det sant?".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, det finns MYCKET högt potential för förbistringar mellan danska/norska och danska/svenska, och gärna av den lite ekivoka sorten, från att knäppa med fingrarna till att beställa bakverk... :-)

      Radera
  2. En gång i tiden när jag var ung och viktigare en nu, representerade jag sverige i ett möte i Oslo. Som det enda from sverige bestämde jag att prata svenska. Det gick förvånansvärt bra. Jag pratade och folk förstod mig, de pratade och jag förstod de mest. Detta funkar, tänkte jag. Jag kan norska också! Sen träffade jag en som pratade på ett sätt som lät precis som alla andra - samma tonfall - men jag förstod ingenting. Han kom ifrån Bergen och pratade med hans dialekt; alla andra hade pratat bokmal med mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehehe... Bergensdialekten är lite annars :-) De är enligt många på sätt och vis Norges motsvarighet till Skåne.

      Radera
  3. lurigt när språk är så lika. jag har inga egna exempel.

    SvaraRadera
  4. Vilket bra uttryck - falska vänner! Och jag fick mig ett gott skratt när jag satt på tåget och läste (borde ha skrivit istället men vad gör man väl inte för att hitta undanflykter).
    Kommer ihåg en norsk manlig vän som berättade om när han var ny i Sverige och ny på jobbet. Nästan alla hade gått hem men en medarbetare var kvar och chefen. Han behövde gå in till chefen och fråga något men ny som man är så frågade han sin kollega lite försynt om det skulle vara okej. Visst svarade kollegan, hon håller bara på och pula där inne så gå in du. Det var en kvinnlig chef kan sägas och min vän valde smått chockad att gå hem fort som attan. Han tyckte vi svenska var lite väl frispråkiga ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut ett bra uttryck, skulle önska jag hade hittat på det själv! Orden var alltid mina bundsförvanter i Norge (vilket enklare kan uttryckas i att jag möjligen var lite stor i käften...), och plötsligen - när jag emigrerade och tappade min ursprungliga språksfär - blev många ord som jag tidigare trott jag kunde lita på istället förrädiska och svekfulla...

      Radera

Blogspots kommentarfunktion har visat sig vara lite skakig - om du inte lyckas kommentera med något standardkonto, testa gärna som anonym, eller med e-postadress/webbplats!

(Alla kommentarar granskas innan publicering, kan ta några timmar.)