I dessa tider av rättshaveristiskt kränkthetsvurmande bör jag kanske vara försiktig med att allt för lättvindigt använda en term som definierats inom psykiatrisk terminologi. Men jag tar en chans. Sue me.
Dessutom, termen ifråga är ”neuros”, och när den moderna sinnebilden av en neurotiker lutar åt Woody Allen torde fältet vara i visst mån öppet för tolkningar. Visst, min lilla neuros – om det ens är en sådan – är mycket beskedlig jämfört med de praktneuroser som till och från paraderas av större eller mindre profiler i sociala medier. Ping Birro.
Det hela började med att jag behövde sockar. Vanliga, diskreta och gärna billiga sockar. Då jag sedan länge har närt en djup avsky inför att beträda etablissemang vars specialitet är att sälja kläder, valde jag att förlägga min inköpsrond till en välsorterad butik inom verktyg, bygg, hus, trädgård, elektronik och fan och hans moster. Nej, inte giganten i Insjön.
Mellan gummistövlar och arbetssko med och utan stålhätta, yxor, sågar, vattenslangar och vindrutetorkare hittade jag det jag sökte: Sockar. Ett 7-pack. Billiga, rimlig kvalitet. De var även märkta med veckodagarna – på engelska visserligen, men ingen större utmaning för en polyglott som jag. (Kanske mer korrekt att kalla mig tri-glott, med svenska, norska och engelska, men ändå…)
Väl hemma var jag nöjd med mitt klipp i flera dagar, dock började glädjen efter en stund att naggas i kanten. Var jag verkligen tvungen att hålla mig till ”Monday”-sockar på måndagen? Vad om jag blandade lite? Min garderob har till sin natur en dragning åt det kaotiska, och det tog inte lång tid innan tvättlinan uppvisade blandade par, där en tisdagssocka oförskämd beblandade sig med en fredagssocka (eller än värre – en lördagssocka!).
Det slog mig att det här kanske var en liten vardagsneuros. Att jag inte borde låta den få fäste, i och med att jag som person inte egentligen är så väldigt neurotisk. Kanske jag bara kunde låta bli att bry mig – kanske min skamlösa användning av söndagssockar på en veckodag även kunde vara ett tecken på en viss ungdomlig upproriskhet!
Men tänk om någon såg? På jobbet till exempel. Eller på pendeltåget. Vad skulle de säga? Vad skulle de tro? Tanken störde mig mer än jag först torde erkänna, även för mig själv. Ett litet gruskorn i de dagliga rutinerna, en rubbning av vad jag trodde var rätt flexibla cirklar.
I långa perioder var jag mån om att inte använda mina veckodagsmärkta sockar ute bland civiliserat folk, dock var det ju så att jag hade införskaffat dem av en anledning: jag behövde sockar.
Numera har jag dock en lösning. Må vara att det är lite lätt neurotiskt, men de dagar jag nu har på mig något par av mina veckodagsmärkta sockar har jag också byxor långa nog att skymma dem.
Neurosbyxor.
Tänk vilken historia det kan bli när vi behöver ett par sockar, eller kanske fler. Ännu en kul läsning till #blogg52 och nu kan jag lugnt påstå att jag börjar få ågren över att ha hoppat på detta. Varför ska jag vara så snabb ibland att jag inte hinner tänka efter före?
SvaraRaderaTror att det kommer att bli kul att följa dig det här året och så får jag sedan blunda för mina egna texter.
Nu funderar jag verkligen - vad ska jag skriva? Du har då verkligen inga problem, det har kan bli hur bra som helst att följa.
Tack Margareta, för kommentaren och för att bekräfta att kommentarsystemet faktiskt fungerar :-)
SvaraRaderaHoppa över ågren och annat sådant - jag sliter själv med att hitta vettiga ämnen att skriva om (därav den här lätt absurda grejen kring sockar och neuroser...) Man går genom vardagen och observerar, funderar, upplever och tänker. Ta fäste på något du tycker är intressant, utveckla det lite, och jag slår vad om att andra tycker det är intressant (eller absurt, informativt, humoristiskt, häpnadsväckande) också.
... och där gav du mig möjligen idén till mitt nästa blogginlägg... :-)
Hälsningar,
Lars
Det där med sockar är ingen lätt sak. Min egen nevros har med svenska böjelser att göra. Ni svenskar har så många konstigheter för er - jag menar språkligt, förstås. Jag började med att läsa Nevrosocker. (Det är helt förstålig tycker jag - socker är något många blir neurotiska över.) Sen undrade hur det gick att du hittade det bland gummistövler och arbetskor. Jag anade att jag var kanske fel ute när socker var markerad med veckodagar på engelska. Mycket av det jag läser på svenska börjar med att ledar mig längs fel stig. Men det betyder att för mig att läsa svenska är lite som för Alice in Wonderland. Kommer jag att bli bättre på att förstå svenska - och fortare på att skriver så att svenskar kan läsa det - under det kommande #blogg52 år? Time will tell.
SvaraRaderaVisst har svenskan många klurigheter! Även mellan så lika språk som svenska och norska finns det massor av förbistringsmöjligheter, och jag har fortfarande efter 12 år i Sverige inte översikt över alla de olika "nästan men inte helt rätta orden". Det finns ofta någon liten (eller stor!) nyansskillnad som smyger fram och sticker en dolk i ryggen på en...
Radera