onsdag 26 mars 2014

"Det är ju så enkelt!"

"Alla bär på en historia!"

"Bara sätt dig ner och skriv, alltids kommer det något ur pennan!"

"Få det ut! Oroa dig inte över kvalité och stavning, det kan du ta hand om sedan!"

Ja, jo.

Men så enkelt är det ju inte alltid. Du sätter dig ner med datorn / anteckningsblocket / stentavlan / tatueringspennan, fullt övertygad om att nu, NU, kommer den stora generationsromanen / den nästa kioskvältaren / världens maffigaste mysterieroman / den definitiva deckaren / den fräsigaste fantasyn.

Och markören står där och blinkar, hånfull och retande. Blink. Blink. Orden vägrar komma.

Din vackraste penna sätter inga streck i blocket. Dess vikt ligger främmande och ovänlig i din hand. Skrivblockets vita ark blir bara vitare och vitare framför dina ögon, markant obesudlade av snygga formuleringar.

Stentavlan spricker kanske, vad vet jag. Tatueringen blir inflammerad. Har aldrig testat vare sig stentavlor eller tatuering som skrivmetod, så här har jag ingen aning (kommentera gärna om du har!).

Skit samma - poängen är att orden inte alltid kommer när man vill. Och om de kommer så är de motvilliga, formlösa, stretande och inte alls samarbetsvilliga. De är komplett ointresserade av historien du önskar berätta.

Det finns vissa råd, självklart. Några funkar, andra funkar inte, och många har jag inte ens testat.

Väl, funkar och funkar... Skrivande är (i min erfarenhet åtminstone) inte mekanik. Inget fungerar till hundra procent. Men det är fortfarande värdefullt att ha mer än ett verktyg i sin verktygslåda.

Här följer några råd från en som inte på långa banor är formellt kvalificerad att ge dem.


  • Byt miljö. Bor du i en större stad? I en stad över huvud taget? Ta med dig dator/skrivblock/stentavla/tatueringsoffer och sätt dig på ett kafé. (Bjud gärna tatueringsofferet på en kopp kaffe som tack för besväret. Och smärtan.)
  • Om inget kafé lockar, testa biblioteket. (Försiktig med tatuerande och huggning på stentavlor här dock - vissa bibliotekarier är aggressivare och mer lättretade än man skulle tro.)
  • Om du vanligen skriver på dator, testa att skriva för hand och vice versa. En liten ändring kan vara allt som behövs för att ge dig ett nytt perspektiv på din text och på din historia.
  • Även något så litet som att byta typsnitt i din ordbehandlare kan hjälpa dig förbi tröga partier (Comic Sans är dock av mentalhygieniska orsaker ej att rekommendera). Just det här rådet är faktiskt också förvånansvärt bra om du håller på med korrekturläsning: Byt till en annan font, och plötsligen ser du mycket mer av det du tidigare sett dig blind på.
  • Att flödesskriva. Jag har haft bra resultat när jag suttit ner med skrivblock, ställt en timer på 20-25 minuter och bestämt mig för att reda ut något specifikt problem (en intrighärva, en karaktärsbeskrivning, ett händelsesförlopp...)

Har ni egna trick? Skriv gärna! Om ni deltar i #blogg52 och kommentarfunktionen jävlas igen, svara gärna i FB-gruppen. Ny bloggplattform är på gång.

4 kommentarer:

  1. Provar att kommentera här. Det kan mycket väl vara så att jag just nu sitter och skriver tomma bokstäver som istället för att fastna som en kommentar försvinner ut i cyberrymden som en astronaut i filmen "Gravity".
    Men vem vet, kanske någon främmande livsform plockar upp bokstäverna och jag på så sätt bidrager till att vi på Jorden inser att vi inte är ensamma där ute i det stora oändliga?

    Läste förresten en intressant artikel från en astronom som menar att eftersom allt är oändligt med oändliga variabler kan det mycket väl vara så att någonstans där ute i kosmos, sitter någon som ser precis ut som jag och skriver exakt samma ord som jag gör just nu. Det sitter även någon som bara skriver exakt likadant och ser likadan ut som jag, fast tio minuter senare..

    Tänk om vi hade träffats? Alla, hur många de nu är, som ser ut som jag på en jord som ser ut som vår som just nu har bloggare som sitter och skriver på deras #blogg52?

    Så kan man fundera eller så kan man skala en banan och bara njuta av den här utomordentligt förträffliga paketerade frukten som någon en gång skapade för länge sedan...

    (För säkerhets skull använder jag mig av att kopiera och klistra, just for case)

    //Carl, originalet eller?

    SvaraRadera
  2. Tackar för kommentar, Carl! Tanken har slagit mig, att givet ett oändligt universum och nog med tid så borde alla möjliga fysiska permutationer slutligen ha funnits. Med andra ord, om pepitarutiga enhörningar inte redan har funnits, så kommer de vid något tillfälle att finnas...

    SvaraRadera
  3. Intressant tanke; på stenåldern satt en författare och hade precis samma idétorka och skrivstopp som vi kan ha nu. Lite upplyftande faktiskt. :)

    SvaraRadera

Blogspots kommentarfunktion har visat sig vara lite skakig - om du inte lyckas kommentera med något standardkonto, testa gärna som anonym, eller med e-postadress/webbplats!

(Alla kommentarar granskas innan publicering, kan ta några timmar.)